endast bröst- ocli ryggharnesk. — K y r a s s i ä’r e r, tyngre kavalleri. Kyrenai’ka, se Cyrenaika. Kyrenai’ska skolan, en filosofisk riktning, som grundlädes av Sokra-tes’ lärjunge Aristippos från Kyrene. K. ansåg, att man borde sträva efter största möjliga summa av njutnings-fyllda ögonblick i livet. Åskådningen är besläktad med epikuréernas. Ky’rie elei’son, ”Herre förbarma dig”, ett inom de katolska kyrkornas gudstjänst förekommande bönerop. Kyrkesuml, municipalsamhälle 2 mil n. om Marstrand, s. Bohuslän. 350 inv. Kyrkoböcker. Enligt kunglig förordning av den 3: e dec. 1915 skall i varje församling föras församlingsbok, bok över obefintliga, inflyttningsbok, utflyttningsbok, födelse- och dopbok, lysnings- och vigselbok, konfirma-tionsbok samt död- och begravningsbok. Kyrkofäder, benämning på framstående kyrkliga personligheter i den äldsta kristna kyrkan. Den katolska kyrkan har noggrant bestämt vilka den räknar som K. Inom de protestantiska kyrkorna är gränsen mera svävande. Bland K. märkas Clemens av Alexandria, Origenes och Tertul-lianus, (vilka på grund av bristande renlärighet av katolska kyrkan ej räknas som K.) samt Ambrosius, Augustinus, Cyprianus, Hieronymus, Grego-iius den store m. fl. Kyrkohistoria, vetenskapen om den kristna kyrkans utveckling, utgör en del av religionshistorien. Kyrkolag, Gällande K. daterar sig från år 16S6. Den innehåller bestämmelser om kyrkan såsom organisation och såsom statskyrka. Kyrkomusik, i vidsträckt bemärkelse all musik med religiös syftning; i inskränkt bemärkelse den till den kyrkliga ritualen hörande musiken. På Karl den stores tid blev orgeln det vanligaste kyrkoinstrumentet. På 600-t. utformades en för hela västerländska kyrkan gemensam ritualsång (den gregorianska sången). Bland mästare på kyrkomusikens område må nämnas framför allt Palestrina, Bach och Händel. Kyrkomöte, en församling representerande den svenska kyrkan, som sammanträder vart femte år el. oftare, om regeringen sammankallar. Ombud äro dels genom elektorer utsedda lekmän, dels prästerliga ombud, som dels äro, självskrivna (biskoparna), dels väljas av stiftens prästerskap. Ärkebiskopen är självskriven ordförande. K: s samtycke fordras för ändring el. upphävande av kyrkolag, och K. äger för övrigt att göra framställningar till regeringen i kyrkliga frågor. Kyrkoråd väljes av kyrkostämman. Kyrkoherden är självskriven ordförande. K. är förvaltande och verkställande myndighet i kyrkliga angelägenheter. Kyrkoslaviska, det slaviska språk, till vilket bibeln översattes av de första slaviska missionärerna. Detta har senare blivit kyrkospråk hos de slaviska folk, som tillhöra den österländska kyrkan (ryssar, serber, bulgarer). Kyrkostaten, en under påven lydande italiensk stat, delvis uppkommen ur romerska kyrkans stora, enskilda jordegendom. Redan på 600-t. hade påven betydande politisk makt och på 700-t. bekräftade de karolingiska härskarna jiåvens överhöghet över hertigdömet Rom, Ferrara, Ravenna m. fl. områden. Påvarna lydde dock under det karolingiska riket, men under dettas förfall blevo de mera oberoende. Ständiga strider med de inbördes kämpande adelsätterna och med de tysk-romerska kejsarna utkämpades. På-vedömets oberoende erkändes 1274 av Rudolf av Habsburg. Sedermera gjorde påvarna sin makt gällande inom K: s eget område, där städerna förut varit så gott som självständiga småstater. 1 början av 1500-t. stärkte påven Julius II K:s maktställning, främst genom flera landvinningar (Bologna, Modena, Parma m. fl.). På 1600-t. rådde lugn, och en del reformer infördes, men finanserna försämrades av det rådande gunstlingsväldet. Under franska revolutionen erövrades K. av de segrande fransmännen, och under det napoleonska kejsardömet införlivades K. med Frankrike. Efter Napoleons fall återställdes emellertid K. på Wienkongressen (1814). Februarirevolutionen 1848 medförde stark jäsning i Italien, och f. å. proklamerades en konstituerande nationalförsamling i Rom, den Romerska republiken. Påven återtog dock s. å. sitt välde med hjälp av franska, österrikiska och spanska trupper. Under det italienska befrielse- och enhetsverkets fullbordande sökte Napoleon III rädda K., men efter det franska kejsardömets fall intogs K. av italienska trupper och införlivades efter en folkomröstning med konungariket Italien 1870. Påven erhöll bl. a. palatset Vatikanen. Kyrkostämma. Rösträtt å K. har var och en som har rösträtt å kommunalstämma på landet och å allmän rådstuga i stad, med undantag av personer, tillhörande främmande religioner, el. personer, som anmält sitt utträde ur statskyrkan. K. hålles vanligen tre gånger om året. Kyrkoherden är självskriven ordförande.