vit sidostrimma, lever i synnerhet på kålhuvuden, som han ofta skadar genom att äta sig in i de inre bladen. Kålmalen (Plutella crucif erarum) hör till malfjärilarnas underordning. Dess larv skadar kål, rovor och andra korsblomstriga växter. Larven är grön med svart huvud. Kålmottet (Pionea forficalis) hör till mottfjärilarnas underordning. Skadeinsekt på kålartade växter. Larven är grönaktig med omväxlande mörkare och ljusare längslinjer. Kålvivlar kallas åtskilliga arter av vivelsläktet (Ceutorhynchus) bland skalbaggarna. Kålvivlar leva på kålartade växter. Särskilt är K å 1 g a 11-viveln (C. pleurostigma) känd på grund av de gallartade bildningar dess larver åstadkomma kring rothalsen på kål, rovor, raps m. fl. korsblomstriga växter. De angripna plantorna böra upptagas och förstöras, innan larverna lämnat gallknölarna. Kår, slutet sällskap, samfund; truppstyrka. Kåsa, namn på en del forntida dryckeskärl i Sverige. Kåseri’, lätt samspråk; kortare föredrag el. tidningsuppsats, hållen i elegant skämtsam och kvick ton. — K å s e’r a, småprata på ett roande sätt över ett och annat. — K å s ö’r, författare av tidningskåserier; person, som gör roande och smålustiga skildringar. — K å s ö’s, liten soffa. Kåta, ett slags koja, använd som boning av lappar. K. kan vara såväl flyttbar som fast. Kägelspel, ett spel med käglor och klot, utspelat på en kägelbana (21— 24 m.). I Sverige användas vanligen 9 käglor, uppställda med ”kungen”, en med krona försedd kägla, i mitten. För spelaren gäller i allmänhet att från ena ändan av banan med klotet slå ned så många käglor som möjligt. F. ö. finnas en mångfald olika regler i olika länder. Käkhål a, ett slemhinneklätt hålrum i vardera överkäksbenet. K. är ibland säte för inflammationer. KäkisaFmi, se Keksholm. Kälkborgare, beteckning för en genomsnittsmänniska med inskränkta synpunkter och utan allmänna intressen. K. är egentligen medborgare i Kälkestad, som i 1800-t: s litteratur motsvarade vår tids Grönköping. Källor bildas, där det i jordlager el. berggrund cirkulerande grundvattnet träder fram mera rikligt i jordytan. Kämpagravar, ibland använd benämning på stensättningar, vilka utgöra lämningar av förhistoriska hus. K. förekomma särskilt på Gotland och Öland. Jättekänguru. Kämpalekar, namn på idrottsöv-ningar bland de gamla skandinaverna. — Kämpaspel, benämning på de riddarspel el. karuseller (se Karusell), vilka forekommo vid svenska hovet på 1600-t. Kängurudjuren tillhöra familjen Macropodidte inom däggdjursordning-en pungdjur. De ha litet huvud, svaga framben och mycket kraftiga bakben, avsedda för hopp. En jättekänguru kan taga 10 m. i språnget. Svansen lång. När djuren sitta, stöda de på bakbenen och svansen som på en trefot. Vid språnget användes svansen som balanserstav. Hit höra bl. a. Kängurusläktet (Halma-turus), Jättekänguru (Macropus giganteus), Träd känguru (Den-drolagus ursinus), Klippkänguru (Petrogale penicillata), Kängururåtta (Potorous tridoctylus), alla från Australien el. Nya Guinea och Tasmanien. Känn dig själv, se Gnothi seauton. Känsel betecknar vanligen hudens beröringssinne men användes ibland även som beteckning för alla hudsinnena. I huden finnas nämligen nervändorgan, som vid retning ge beröringsförnimmelse. Andra nervändorgan ge vid retning smärtförnim-melse, respektive köld- och värmeförnimmelse. Dessa organ ligga olika tätt på olika delar av kroppen. Pä läppar och fingerspetsar är avståndet mellan dem mindre än en mm., på ryggen uppgår avståndet till flera cm. I mellanrummet är huden okänslig. Känsö, karantänsplats på en ö i Bohuslän. Käpplingeliolmen, äldre benämning på Blasieliolmen*. Kärande kallas den person, som anhängiggör en rättegång för att få ett visst anspråk fastslaget.