etern, som förutsattes finnas överallt. Av Maxwell uppställdes den s. k. elektromagnetiska ljusteorin, enligt vilken L. är att betrakta som en elektromagnetisk vågrörelse (se Strålning). Även enligt den modernaste ljusteorin, kvantteorin, är ljusstrålningen ett elektriskt fenomen. Den anses dock försiggå diskontinuerligt. — En ljusstråle, som träffar en glatt yta, reflekteras av denna. Den infallande strålen, normalen mot ytan och den reflekterade strålen ligga i samma plan. Infallsvinkeln, d. v. s. vinkeln mellan den infallande strålen och normalen, är lika stor som reflexionsvin-keln, vinkeln mellan den reflekterade strålen och normalen. En ljusstråle, som passerar gränsytan mellan två medier, förändrar riktning, den brytes (se Ljusbrytning). — Vitt ljus är ej enkelt utan sammansatt av ett antal enkla, färgade ljussorter av olika brytbarhet (olika svängningstal el. våglängd). Jfr Dispersion. Vitt L., som passerar ett prisma och sedan uppfångas på en skärm, framträder på grund härav som ett färgband, ett spektrum*. Det låter sig lätt påvisas, att spektrum ej endast består av de synliga färgbanden utan även av osynliga delar på ömse sidor om den synliga delen. Dessa osynliga delar alstras dels av strålar med mindre brytbarhet än de röda, s. k. ultraröda strålar, vilka låta sig påvisas genom sina vär-ineverkningar, dels av strålar av större brytbarhet (mindre våglängd) än de violetta, de s. k. ultravioletta strålarna, som lättast påvisas genom sina kemiska verkningar. — Mätning av en ljuskällas ljusstyrka sker med tillhjälp av fotometrar (se Fotometn). Den totala strålningsenergin mätes med tillhjälp av ett instrument, som benämnes bolometer*. — En kropps färg är icke någon egenskap hos kroppen utan beror på beskaffenheten av det L., med vilket den belyses. Då en kropp utsättes för ljusstrålning, reflekteras i regel en del av L., medan en annan del absorberas och en del genomsläppes. Färgen på en kropp i genomgående L. är sammansatt av de färgsorter, som kroppen i fråga genomsläpper, medan den färg, en kropp visar i reflekterat (diffunderat) L., är sammansatt av de färgsorter, som kroppen reflekterar. Jfr Absorption. Ljusbrytning:. Då en ljusstråle passerar gränsytan mellan tvenne medier (ämnen, kroppar), förändras dess riktning, den brytes. Om brytningen sker på sådant sätt, som framgår av vid-stående figur, d. v. s. mot normalen till gränsytan mellan de båda medierna, säges det medium, till vilket strålen övergår, vara optiskt tätare än det, från vilket strålen kommer. Ett mått Ljusbrytning, då en ljusstråle övergår till ett optiskt tätare medium. S C den infallande ljusstrålen, C D den brutna strålen. på brytningen ger det s. k. brytnings-index, som är konstant för givna medier och enligt en av den liolländsite fysikern Snellius, 1591—162G, uppställd lag lika med förhållandet mellan si-nus för infallsvinkeln (vinkeln mellan den infallande strålen och normalen mot gränsytan mellan de bägge medierna) och sinus för brytnings-vinkeln (vinkeln mellan den brutna strålen och normalen). Vid övergången från ett optiskt tätare till ett optiskt tunnare medium brytes strålen från normalen. Vid en viss infallsvinkel blir brytningsvinkeln lika med 90°. d. v. s. strålen förmår ej intränga i det tunnare mediet utan följer begränsningsytan (om denna tänkes plan). Om infallsvinkeln överskrider den nyss angivna storleken, reflekteras strålen ej såsom eljest blott delvis, utan i sin helhet (totalreflektion). Vid övergången från vatten till luft, som är optiskt tunnare, inträder totalreflektion, då infallsvinkeln överstiger 48.5°. Då en stråle passerar vissa kristaller, uppstår ett fenomen, som kallas dubbelbrytning, d. v. s. strålen uppdelas i två, av vilka blott den ena följer de vanliga brytningslagarna. Vitt ljus är ej enkelt utan består av flera färgsorter med olika brytbarhet, i vilka ljuset vid brytningen uppdelas (se Dispersion). Se vidare Lins, Prisma och Spektrum. Ljusdal, köping vid Ljusnan och Norra stambanan, mellersta Hälsingland. 1,900 inv. Utgångspunkt för järnväg till Hudiksvall. Ljusenhet, se Hefnerlampan. Ljusgrårdsfenomen, se Halofenomen. Ljusnan, stor norrländsk älv. Upprinner i v. Härjedalen, flyter i huvudsakligen sö. riktning genom Härjedalen och Hälsingland och utfaller i Bottniska viken invid Ljusne. Längd