förenad med inflammationer även i de övre luftvägarna, snuva, halsfluss. Särskilt hos äldre uppträder dock L. i en kronisk form. Risken vid L. är, att inflammationen skall sprida sig ut i lungvävnaden. Jfr Lunginflammation. Behandlingen består i stillaläge, om febern är mera framträdande. Mot hostan ges hostlindrande medel, såsom opiekakor. I svårare fall bör läkare anlitas. Luftrötter förekomma hos ett flertal epifyter, d. v. s. på andra växter växande örter och lianer. De ha huvudsakligen betydelse för vattenuppsugningen. Luftskepp byggas i motsats till flygplanen efter systemet ”lättare än luften”. De kunna rubriceras som med maskinkraft framdrivna, styrbara ballonger. De bärande delarna utgöras av en el. flera med gas fyllda ballonger. Man skiljer mellan ostyva, halvstyva och styva L. De ostyva L. karakteriseras av att den bärande ballongen är mjuk. De halvstyva L. karakteriseras därav, att den mjuka ballongen undertill är försedd med en styv balk, det lielstyva systemet slutligen karakteriseras därav, att ballongen består av ett styvt fackverk, överklätt med tyg. De första försöken med L. gjordes av fransmannen Henri Giffard är 1851—55. Bland senare märkesmän på området må framför allt nämnas tysken Ferdinand von Zeppelin, som konstruerade det första helstyva L. Under världskriget byggde tyskarna talrika L. särskilt vid Zeppe-linverken vid Friedrichshafen. L. ha dock för närvarande icke på långt när samma betydelse som flygplanen. Jfr Bil. Luftfart II. Luftspeglingar, se Hägringar. Lufttemperatur, den temperatur, som luften har och som för noggrann bestämning mätes med termometrar, vilka äro skyddade för direkt in- eller utstrålning. I solsken visar termometern på grund av direkt instrålning ofta många grader högre än i skuggan. Genom hastigt kringsvängande av en termometer (slungtermometer) kan denna, även utsatt för solsken, antaga luftens temperatur. L. har en daglig period med maximum normalt ett par timmar efter middagstid och minimum normalt vid soluppgången och en årlig period med maximum något efter midsommar (juli pä norra, januari på södra halvklotet) och ett minimum något efter midvinter (januari—februari på norra, juli— augusti på södra halvklotet). För övrigt påverkas temperaturen i hög grad av övriga väderleksfaktorer, såsom lufttrycksfördelning, vindriktning, molnighet, snö- och issmältning m. fl. De största kontrasterna (temperaturampli- tuderna) förekomma i kontinenternas inre. Så kan i öknar den dagliga amplituden uppgå till 40 å 50° C., och på höga breddgrader kan högsta års-amplituden i kontinentala klimat (t. ex. norra Sibirien) uppgä till bortåt 100°. I det inre Lappland är den högsta iakttagna amplituden omkring 80°. Lufttemperaturen avtar normalt med höjden 0.5—0.6° per 100 m. till en höjd av omkring 10,000 m., varefter avtagandet blir mera långsamt (i ekvato-rialtrakterna) el. alldeles upphör (på högre breddgrader). Lufttryck. Atmosfären utövar på jordytan ett tryck (= dess tyngd), som är ungefär lika stort som det tryck ett 760 mm. tjockt kvicksilverlager skulle åstadkomma. Trycket är emellertid ej jämnt fördelat. Högre partier av jordytan (högplatåer, bergtoppar) visa ett lufttryck, som i ytterliga fall kan vara blott hälften av det ovan uppgivna, som avser det ungefärliga medeltrycket vid havsytans nivå, där atmosfären gör sig gällande med hela sin tyngd (jfr Höjdmätning). Tryckfördelningen är vidare ojämn, emedan luften på grund av olika temperatur (och vattenhalt) har olika tyngd över olika områden. Om luften över ett större område (t. ex. det inre av en kontinent) starkt avky-les, blir den tyngre, och trycket blir därigenom större, det bildar sig ett högtrycksområde (lufttrycksmaximum, anticyklon); om den starkt uppvärmes, blir den lättare, det uppkommer ett lågtrycksområde (luft-trycksminimum). Med årstiderna undergår därför lufttrycksfördelningen i stort sett omkastningar, så att kontinenternas inre under den kalla årstiden ha högt, under den varma lågt lufttryck, medan förhållandet med havsområdena ofta är i stort sett motsatt om också mindre utpräglat, eftersom över dem temperaturväxlingarna äro mindre. Dessa ojämnheter i lufttrycket framkalla luftströmmar (vindar), som i stort sett äro riktade från maxima och in mot minima. Jordrotationen förorsakar en avlänkning, som resulterar i att vindarna avlänkas spiralformigt, på norra halvklotet åt vänster inemot minima och åt höger utifrån maxima; på södra halvklotet ske avvikelserna åt höger för de förra, åt vänster för de senare. (Jfr Passadvindar och Monsuner). Från de stora lågtrycksområdena utgå smärre minima (oväderscentra), som ofta förflytta sig med en betydande hastighet och framkalla de mera tillfälliga väderleksväxlingarna. I våra trakter komma dessa minima vanligen från norra Atlanten och passera över el. invid vårt land, medförande fallande barometer oeh oftast regn vid