V i t L. (L. albus) har sedan gammalt odlats i sydliga länder dels till foder dels till nedplöjning för jordens gödsling (gröngödsling), beroende på L:s mycket stora kvävebindande förmåga. Även andra arter såsom g u 1 och b 1 å L. finna numera liknande användning jämväl hos oss. Ett flertal arter odlas såsom prydnadsväxter. Lupp, positiv lins (samlingslins), som användes som förstoringsglas. Det föremål, som skall observeras, placeras i eller något innanför brännpunkten. Lu’pus, en form hudtuberkulos, som vanligen uppträder kring näsborrarna. Här bildas små, något över knapp-nålshuvu dstora knottror, vilka delvis sammanflyta. De kunna sönderfalla, så att sår bildas. Smittofaran är vid L. ringa. Sjukdomen behandlas med Finsenljus. Lu’renclreja, smuggla. Xius, se Löss. Lusflugor (Pupipara) är en grupp Tvåvingar med platt kropp, läderartad hud, korta antenner och utåtriktade ben med starka klor. Vingarna äro ofta förkrympta el. saknas. L. leva i regel på däggdjur och fåglar, huvudsakligen av värddjurens hudutsöndringar. Hit höra Hästflugan (Hippobosca equina), som har väl utvecklade vingar och förekommer speciellt hos hästar, vanligen under svans-roten, i näsborrarna, öronen el. ögonvrårna. Vidare Får lusen (Melo-phagus ovinus), som är brun, hårig, vinglös och lever av fårens blod. Lusi ton ia [lösit8e’nite], engelsk pas-sagerarångare, som under världskriget 1915 sänktes nära irländska kusten, över 1,000 personer om kommo. Lustgas, kvävoxidul, kem. formel N2O, erhålles, då zink el. järn lösas i utspädd salpetersyra. Den har erhållit namnet L., emedan den vid inandning framkallar en uppsluppen stämning. Användes ibland såsom bedövningsmedel. Lus’trum, under antiken benämning på ett vart femte år återkommande romerskt reningsoffer. På grund härav har L. övergått att beteckna en tidsrymd av fem år. Lusättika, se Sabadilla. Lut, lösning av salt el. alkalihydrat, t. ex. natronlut och kalilut, lösningar av natrium- resp. kaliumliydrat. Luta, uråldrigt stränginstrument, infördes till Europa av araberna, där den fick en ofantlig utbredning särskilt under 1400—1600-t. L., som har en mjuk och fyllig klang, består av en päronformigt rundad resonanslåda med ett flertal strängar. Lutande planet, en av de s. k. enkla maskinerna. På ett glatt L. kan en kropp kvarhållas med tillhjälp av en med planet parallell kraft, som förhåller sig till kroppens tyngd, som planets höjd till dess längd. För att fortskaffa kroppen uppför planet behövs en kraft, som obetydligt överstiger den kraft, som behövs för att kvar-hålla kroppen på planet. Genom den i verkligheten alltid förefintliga friktionen, förändras förhållandena givetvis. L. användas i praktiken i stor utsträckning, då man vill flytta en tung kropp från en punkt till en högre belägen. Lute’tium, ett grundämne, tillhörande de sällsynta jordmetallerna. Kem. tecken Lu., Atomvikt 175. Lutfisk, lutad torsk, långa el. grå-sej, som förut saltats och torkats. Luther. — 1. Martin L., 1483—1546, protestantismens grundläggare. L. studerade ursprungligen juridik men en genomgången dödsfara medförde hans inträde i Augustinorden 1506. År 1510 företog han en resa till Rom och blev i hög grad chockerad av det religiösa förfallet vid renässansens påvehov. Hans egna studier i bibeln kom honom att inse orimligheten av en del katolska åsikter. Närmast uppträdde han mot' avlatshandeln. 1517 anslog han på slottskyrkans dörr i Wittenberg sina bekanta 95 teser om avlaten. Han åsyftade ursprungligen ej en direkt brytning med kyrkan, men de kyrkliga myndigheternas ivriga ingripande mot honom förde honom till allt starkare opposition. Slutligen förnekade han till och med kyrkomötenas auktoritet men förklarade bibeln vara ett absolut pålitligt rättesnöre för tron. Påven hotade honom nu med bannlysning. L:s uppträdande väckte emellertid livlig anklang i vida kretsar. L. inkallades 1521 till riksdagen i Wonns, och han och hans anhängare blevo här förklarade i rikets akt. L. höll sig nu en tid gömd på slottet Wartburg, men hans anhängares överlöpningar i Wittenberg förmådde honom att åter träda fram och taga ledningen av reformationsarbetet. Av stor betydelse för detta blev hans översättning av bibeln till tyska. L. var gift med en f. d. nunna, Katha-rina von Bora. — 2. H. L., f. 1879, tysk rikskansler 1925—26. L. har särskilt arbetat på regleringen av Tysklands skadestånd och den tyska valutans stabilisering. Luxembourg [lyksangbo’r], F. H. de Montmorency-Bouteville, hertig av L., 1628—95, fransk marskalk, blev 1672 överbefälhavare för den franska armén i Nederländerna. 1075 blev han arméns högste befälhavare och ledde segerrika fälttåg i Belgien 1677 och 1678. 1690 anförde han fransmännen i Flandern och besegrade engelsmännen