Metafysi'k, se Filosofi. Metaller, den ena av de båda stora huvudgrupper, i vilka grundämnena bruka indelas. De icke-metalliska grundämnena benämnas metalloider. M. kännetecknas av' stark glans, fullkomlig ogenomskinlighet, smidbarhet samt god ledningsförmåga för elektricitet och värme. Då de leda elektriciteten utan att sönderdelas, äro de i motsats till elektrolyterna ledare av första ordningen. M. äro med ett undantag (kvicksilver) vid vanlig temperatur fasta ämnen. Även i kemiskt avseende skilja sig metaller och metalloider frän varandra utan att dock någon skarp gräns kan uppdragas mellan dem. Då metallföreningar i vattenlösning dissocieras, bilda M. de positiva jonerna. I de negativa jonerna kunna M. endast ingå, om de tillsammans med andra ämnen bildat komplexa joner. M. indelas i lätta M., till vilka höra alkalimetallerna samt de två- tre- oeh fyrvärdiga jordmetallerna, och tunga M., som om> fatta koppar-, zink-, gallium-, tenn-, vanadin- och kromgrupperna, mangan, järngruppen och platinametallerna. Metallografi’, vetenskapen om metaller och metallegeringar. Metallogra’fiska institutet grundades 1920 i Stockholm och har till uppgift att utföra metallografiska undersökningar för vetenskapliga och praktiska ändamål. Met.aIloi’der, sammanfattande beteckning för de icke metalliska grundämnena. M. sakna metallglans och äro dåliga värme- och elektricitets-ledare. Flertalet äro gaser el. lättflyktiga ämnen (undantag t. ex. kol). Då de föreningar, i vilka de ingå, dissocieras i vattenlösning, bilda M. i allmänhet antingen ensamma negativa joner (t. ex. klor) el. också tillsammans med andra ämnen komplexa negativa joner. Det viktigaste undantaget bildar väte, som utgör den positiva jonen i alla oorganiska syror. Metalltrådslampa, se Elektrisk belys-ning. Metallurg’, person, som sysslar med metallurgi. . Metallurgi', läran om framstallmng av metallerna ur deras malmer, de härför använda förfaringssätten och de erforderliga apparaterna samt de utvunna produkternas beskaffenhet och egenskaper. Metamor’fa bergarter, se Bergarter och Metamorfos. Metamorfo’s, omdaning, omgestaltning, förvandling. — 1. Zool. Vid M. har det unga djuret (larven) ett mer el. mindre olikartat utseende och en annan byggnad än det fullvuxna. Typiska exempel på M.' erbjuda insekterna med deras förvandlingsstadier (ägg, larv, puppa, fullvuxen insekt) och groddjuren (ägg, larv, fullvuxet grod-djur). — 2. Geol. Den förändring, som bergarter undergå genom inverkan från inträngande, glödflytande bergarter (kontaktmetamorfos) el. genom bergskedjebildande krafter (tryck-metainorfos, regionalmetamorfos, dy-namometamorfos). På sådant sätt förändrade bergarter kallas metainorfa. Jfr Bergarter. Meta’n, kolväte, kem. formel CHä, förekommer i stenkolsgruvor och kallas därför gruvgas samt i träsk (sump-gas). Ungefär en tredjedel av lys-gasen utgöres av M. Mota’nserien, se Kolväten. Met»sta’s, sjukdomshärd, som uppkommit i andra hand från en annan sjukdomshärd. Vanligen betecknar M. en dottersvulst. Metazo’a, flereelliga djur. Djurriket kan indelas i encelliga djur (Proto-zoa) och flereelliga djur (Metazoa). Metazoerna omfatta alltså de högre typerna. Mefchnikoff, B., 1845—1916, rysk zoolog, som för sina undersökningar över vita blodkroppar, inflammation och immunitet erhöll Nobelpris i medicin 1908. Meteo’rer, (stjärnskott och bolider el. eldkulor), fasta kroppar från världsrymden, som med kosmisk hastighet (några 10-tal km. i sek.) komma in i jordens luftkrets och genom friktionen mot luften råka i så stark upphettning, att de delvis el. helt och hållet smälta och förgasas, varvid de utstråla ett bländande ljus oeh te sig som lysande klot med en mer el. mindre utdragen svans. Genom luftmotståndet hämmas deras rörelse, varvid de snart slockna, ofta under sön-dersprängning i hundratals el. tusentals stycken, som falla ned till jorden. M: s färd genom luften åtföljes vanligen av ett susande ljud el. åsklik-nande dunder. De nedfallna styckena, meteorstenarna (meteoriterna), bestå antingen i huvudsak av nickel-haltigt järn (järnmeteoriter) el. äro mera stenartade (stenmeteoriter), i vilket fall de, jämte korn och sindror av nickeljärn, innehålla silikater av olika slag, såsom kalkfältspat, augit-arter, olivin. De största kända M. äro järnmeteoriter och ha en vikt av flera ton. En nyligen upptäckt järnmeteorit i nv. Afrika har t. o. m. en vikt av många tusen ton. En sällsynt meteoritart består av ett brunaktigt glas (tek-tlter) och bildar vanligen runda el. äggformiga kulor av en hasselnöts till e*t hönsäggs storlek. Meteori’ter, se Meteorer. Meteorologi’, vetenskapen om atmosfären och dess olika tillstånd och för-