i allmänhet grov byggnad. Av senare raser må nämnas Aurignacrasen, Cro-Magnonrasen och Grimaldirasen, vilka tämligen samtidigt uppträdde i Europa. Man har velat göra gällande, att den nordiska rasen skulle härstamma från Cro-Magnonrasen. Grimaldirasen företer drag, som påminna om negerrasens. Man får-väl anse tämligen säkert, att människan på ett el. annat sätt är släkt med aporna. Den tidrymd, under vilken något så när människolikai varelser funnits på jorden, torde kunna anslås till 1—200,000 år. Nu levande människor ha utdif-ferentierats i mer el. mindre klart skilda grupper, vilka variera inom sig själva, och mellan vilka gränsen ej alltid är så skarp. Man kan urskilja följande huvudgrupper: 1) Den indo-europeiska el. vita rasen, som huvudsakligen har sin utbredning i Europa. 2) Den mongoliska rasen, som hör hemma i Asien, 3) Eskimåerna, som äro utbredda kring området över polcirkeln. 4) Den malajska rasen, vilken är utbredd över Stilla havets övärld. 5) Den indianska rasen i Amerika. 6) Negerrasen i Afrika. 7) De afrikanska pygméstammarna. Dessutom finnas en del smärre grupper, vilka ha en självständig karaktär, såsom Ainorasen, Dravidafol-ken, Australnegrerna, Papua m. fl. Som rasskiljemärken användas framför allt hud-, ögon- och hårfärg, huvudform, kroppslängd och en del andra kroppsmått. I samband med dessa kroppsliga olikheter finnas naturligtvis också psykiska skiljaktigheter mellan raserna. Härvidlag kan man dock ej få fram lätt mätbara egenskaper. Det är också klart att även på det psykiska området finnas inom raserna mycket stor variabilitet och att en individ, som på grund av härstamning måste föras till en viss ras, dock kan ha egenskaper, som mera överensstämma med en annan ras. Se Bil. Människoraser I och II. Människoätare. I äldre tider ha sannolikt alla raser varit M. Numera förekommer människoätande hos några vilda stammar i Australien, på Bor-neo etc. Människoätandet bottnar sannolikt i föreställningen, att man genom att äta upp motståndaren fick hans egenskaper. Mär, fr., maire, styresmannen för en fransk kommun. Märgel, jordart (grus el. lera), som innehåller kalciumkarbonat i avsevärd mängd; användes till jordförbättring å kalkfattiga jordmåner. Se även Skalbankar. Märkbläck, som användes till märkning av tyger, innehåller silversalter, som vid upphettning el. i solljuset mörkna på den grund, att finfördelat silver avskiljes. Märke, se Pistill. Märldjur (Amphipoda), små kräftdjur, som ha från sidorna sammantryckt kropp. M. förekomma såväl i söt- som saltvatten. De leva av rov. Märs, ett plank- el. ribbplan, fäst vågrätt kring en masttopp. Mäsk, se Alkohol och Maltdrycks-tillverkning. Mäss, samlingslokal för officerare el. underofficerare. Mässa. — 1. Varumässan har i sin moderna form i allmänhet karaktären av en mönsterlagermässa, en utställning, där säljarna visa prov på sina varor och där köparna kunna göra sina beställningar. Från Sverige finnas att anteckna svenska mässan i Göteborg, som hölls första gången 1918, skånemässan i Malmö, första gången 1919, skandinavisk-baltiska mässan, första gången i Stockholm 1925. — 2. Beteckning på de kristna församlingarnas gudstjänst och på vissa rituella akter inom den katolska kyrkan (sjä-lamässor). — 3. Av körer el. solosångare, särskilt vid gudstjänst, utförd musik med religiös syftning. Mässing, legering av koppar och zink, till färgen gul. Zinkmängden växlar från 20 upp till 50 %. Vanligen utgör den omkring en tredjedel, medan två tredjedelar är koppar. Mässingsinstrument, biåsinstrument av mässing el. bleck (horn, trumpet, kornett, basun m. fl.). Mässling, smittosam sjukdom, som särskilt uppträder hos barn (6—10år). 1—2 veckor efter smittotillfället uppträda feber, snuva, hosta och knappnålshuvudstora, gråa fläckar på kindernas insida. Efter ytterligare 3—4 dygn uppträda under ny feberstegring röda fläckar på huden, vilka blekna efter 2—3 dygn. Sjukdomen är i och för sig ofarlig men kan medföra följdsjukdomar (öroninflammation, lunginflammation, uppblossande av en tuberkulos etc.). Någon särskild behandling behöver ej sjukdomen, frånsett sängläge och lätt diet. Mästare, person, som inom en konst el. ett yrke har nått mästerskap; hantverkare, som under skråväsendet till-läts att efter viss utbildning och vissa prov självständigt utöva ett yrke. Mästerman, äldre namn på skarp-rättare. Mäster Olof, se Olaus Petri. Mästersång (ty. Meistergesang), lyrisk diktning och sång, utbildad ur den medeltida minnesången i Tyskland, huvudsakligen företrädd av borgare ocli hantverkare på 1300—1600-t. M. stod särskilt högt i Niirnberg och Augsburg på 1500-t.; den ryktbaraste mästersångaren var Hans Sachs.