nare ledningen av rikets spannmålshandel samt direktionen av alla tullar och licenser i de svenska östersjöländerna, uppdrag, vilka han skötte med stor skicklighet. O. skötte denna tid även de polska underhandlingarna och genomdrev det fördelaktiga stilleståndet i Altmark (1029). Under 30-åriga kriget anförtroddes åt O. att bevara och stärka det svenska väldet i Tyskland och efter Gustav II Adolfs död framträdde O. som den ledande och sammanhållande kraften på den protestantiska sidan i egenskap av Sveriges fullmyndige legat i Tyskland. 163G återvände han till Sverige och förde regeringen under Kristinas omyndighetstid. 1G45 avslöt O. freden i Brömsebro. Emellertid blev förhållandet mellan den unga, självrådiga drottningen och den gamle, försiktige rikskanslern alltmera spänt och tidvis inträffade fullständig brytning. Ett hårt slag för O. var dock Kristinas tronavsägelse (1654), som han i det längsta sökte förhindra. — 2. Bengt Bengtsson O., kallad Re-sare-Bengt, 1591—1643, friherre, riks: råd. O. företog vidsträckta resor i Europa och österlandet och förskaffade sig stor lärdom och sällsynta språkkunskaper. Han användes av Gustav Adolf i flera diplomatiska uppdrag och tjänstgjorde senare bland annat som generalguvernör i Livland och Ingermanland. — 3. Bengt Gabri-elsson O., 1623—1702, greve, kanslipresident. O. ägde utomordentliga statsmannaegenskaper och hans förmåga togs livligt i anspråk av Kristina och än mer av Karl X Gustav, hos vilken han åtnjöt stort förtroende under hela dennes regering. Sin största politiska roll spelade O. emellertid under Karl XI: s regering, då han från 1680 med ovanlig skicklighet och klokhet ledde de utrikes ärendena och i nära ett tjugutal år sörjde för fredens bevarande. O. var en av förmyndarna för Karl XII och sökte sedermera hos den unge konungen finna gehör för sina kloka råd, dock ofta förgäves. — 4. Johan Gabriel O., 1750 —1818, greve, skald, ämbetsman, hovman. De förnämsta alstren av O: s diktning (Skördarna, Dagens stunder) falla inom den naturbe-skrivande poesins område. O. skrev även skämtsamma och kvicka tillfällighetsdikter (Disa). Oxford [åkks’f«d], universitetsstad vid Thames, mellersta England. 57,000 inv. Universitetet (sedan 1200-t.) är ett av världens äldsta och tillika med Cambridge det förnämsta i England. Antalet studenter uppgick år 1925 till 4,200. Ox’forddown-får [-da’on-], se Får-skötsel. Oxhuvud, äldre rymdmått med i olika länder varierande storlek. I Frankrike motsvarar sålunda ett O. (en bar-rique) 228 liter, i England 286.25 liter. Oxi’d, ett grundämnes förening med syre. O., som med vatten giva syror, kallas sura O. el. syreanhydrider. O., som kunna anses ha uppkommit ur baser genom förlust av vatten, kallas basiska O. el. basiska anhydrider. Många grundämnen giva flera O. Efter antalet ingående syreatomer benämner man dessa dioxider, trioxider etc. Man skiljer även ifråga om grundämnen, som kunna förekomma med växlande valens, mellan egentliga oxider och oxiduler, varvid den sistnämnda benämningen gives åt den förening, i vilken grundämnet ifråga ingår med den lägre valensen. Kväve kan sålunda med syre giva icke mindre än fem föreningar: kvävoxidul [N2O], kväv-oxid [NO], kvävetrioxid [N2O3], kväve-tetroxid el. kvävedioxid [N2O4 el. NO2] samt kvävepentoxid [N2O5]. Oxider, som innehålla mer syre än den vanliga oxiden, kallas understundom superoxider t. ex. vätesuperoxid, kem. formel I-I2O2, som innehåller mera syre än den vanliga väteoxiden el. vatten, kem. formel H2O. Oxider, som innehålla mindre syre än den vanliga oxiden, kallas för suboxider. Oxidation, varje kemisk reaktion, vid vilken syre bindes. Oxidations-medel äro ämnen, som lätt avge syre t. ex. kaliumpermanganat, kaliumklo-rat och vätesuperoxid. Som O. betecknas också understundom tillförandet av klor el. andra negativa radikaler el. slutligen borttagandet av väte. Motsatsen till O. är reduktion. Oxide’rat silver, blandningar av silver och svavelsilver, som användas till inläggningar på silverarbeten. Även silver, överdraget med en tunn hinna av svavelsilver, benämnes O. Oxideriva’t, kemiska föreningar, som kunna anses uppkomna därigenom, att väte ersatts med hydroxyl. Oxidu’1, se Oxid. Oxkommunism, gängse benämning på den till tredje internationalen anslutna riktningen av den svenska kommunismen. Ox’us, forntida namn på Amu-darja. Oxöga, en med rund el. oval öppning försedd teaterloge nära scenen. 0/okeri’t, se Jordvax. Ozo’n, se Syre. Oäkta kallades fordom barn, som föddes av ogift moder. De barn, som föddes inom äktenskap, kallades i motsats till dessa för äkta. Ordet ”äkta” härstammar från det tyska ”Ehe”, som betyder äktenskap. I nutida lagspråk användes benämningen barn utom äktenskap på samtliga de barn, som fordom kallades O.