som skiljer P:s båda huvuddelar, gå järnvägslinjer, vilka förbinda P. med Tientsin och Hankou. P. står norrut genom mandsjubanan i förbindelse med den sibiriska järnvägen. P. har under många olika namn existerat ända sedan andra århundradet före vår tideräkning. På Marco Polos tid (på 1200-talet) hette staden Ta-tou. Sedan 1400-1, har P. oavbrutet varit det kinesiska rikets huvudstad. Efter boxar-npproret (1901) öppnades staden för européer och har sedan i flera avseenden utvecklats efter europeiskt mönster (byggnader, järnvägar och andra transportmedel, stenlagda gator o. s. v.). Utanför n. stadsmuren ligga de nya universitetsbyggnaderna och i deras närhet botanisk-zoologiska trädgården. Även en del tempel ligga utanför stora stadsmuren. Pekinganka, se Anka. Pekora’1, en av synnerlig dumhet kännetecknad skrift. Peku’nier, pengar (skämtsamt). — P e k u n i ä’r, angående pengar, penning-. Pelagianism, en religiös åskådning, som uppkallats efter grundläggaren, den brittiske munken Pelagius, d. omkring 418. ”Någon starkare framträdande böjelse till iögonenfallande synder fanns icke hos honom, och för syndigheten i hjärtat saknade han blick”. Han gjorde gällande, att människan ej var behäftad med s. k. arvsynd utan syndade av fritt val. Kyrkan anslöt sig emellertid till Augustinus predestinationslära, enligt vilken alla människor ha arvsynd men Gud utvalt några få till frälsning. Även semipelagianismen, en lära, som särskilt vann anhängare i s. Frankrike och som gick ut på att människans omvändelse sker genom samverkan av Guds nåd och hennes egna ansträngningar, förkastades av kyrkan på en synod i Orange 529. Pela’gisk, förekommande i el. hörande till havet. Pelargo’nium är ett släkte av buskar och örter, tillhörande familjen Gera-niacese. C: a 230 arter äro kända och de tillhöra nästan alla Sydafrika. En mångfald hybrider finnas. P. äro omtyckta prydnadsväxter. De gå dock ofta under benämningen geranier. Pelarhelgon, se Styliter. Pelar ordning (kolonnordning), benämning på olika pelarsystem inom antikens byggnadskonst och därifrån utgående stilarter. Inom de grekiska kolonnordningarna skiljer man mellan den d o r i s k a, den j o-n i s k a och den korintiska. Äldst och enklast är den doriska (omkring 1000 f. Kr.), vars kolonn består av runt skaft och kapitäl men saknar bas. Den joniska (omkring 600 f. Kr.) kolonnen består av bas, skaft och kapitäl. Kapitälet är uppburet av volu-ter, ett slags plattor, vilka i spiral böja sig nedåt åt sidorna. Den korintiska (omkring 450 f. Kr.) är den rikast och friast utsmyckade. Kapitälet, som mest avviker från de andra stilarna, utgöres av en av bladornament prydd, bägarformig stomme. Vanligen omgives denna av två, över varandra belägna kransar med upp-åtriktade, utåtböjda blad. Kapitälet avslutas av voluter. Även i dekora-tionssätt, arkitravens utseende m. m. avvika de olika* stilarna från varandra. Jfr fig. — Den romerska liksom den toscanska P. utbildades ur de grekiska, företrädesvis den doriska. Utmärkande för den romerska kolonnordningen är användningen av pilastern. Pelika’nfåglar (Pelecanidee) bilda en familj inom storkfåglarnas ordning (Ciconiiformes). P. ha lång och rak näbb, i spetsen försedd med en hake; mellan underkäkens bägge grenar finnes på undersidan en tänjbar hudsäck. Halsen är lång, benen äro korta, stjärten kort och avrundad. Pelikan-släktet räknar c: a 10 arter inom Gamla och Nya världens tropiska zoner, av vilka må nämnas Vita pelikanen (Pelicanus onocrotalus), hemmahörande i Afrika och Asien, som uppnår en längd av c: a 150 cm. Pe’lion, numera Plessidi, 1,600 m. högt berg i Grekland vid tessaliska kusten, sö. om Olympus. Peljuöarna, se Palauöarna. Peloponne’sos, Peloponnesus, forntida namn på halvön Morea* i s. Grekland.