anbud. P. tillträdde regeringen 1762. Han slöt fred med Preussen och rustade sig för ett angrepp mot Danmark. Emellertid hade hans tydliga preussiska sympatier gjort honom illa omtyckt och till följd av en palatsrevolution tvangs han att abdikera (1762) till förmån för sin gemål, Katarina av Anhalt-Zerbst. S. å. mördades han, sannolikt på anstiftan av en av Katarinas gunstlingar. Peter I Karageorgevitj, konung av Serbien, 1844—1921, son till furst Alexander av Serbien, efter vars avsättning han vistades utomlands. P. blev serbisk konung 1903 efter mordet på konung Alexander och drottning Draga. Peter Eremiten, Peter av Amiens, d. omkring 1115, munk, som enligt traditionen gav upphov till första korståget, i vilket han själv deltog. Peterhof, stad i Ryssland på s. stranden av Finska viken, nära Leningrad. P. var förr kejserligt sommarresidens. Slottet P. anlades av Peter den store år 1711. Peter-Pauls-i'ästning:en, förr fästning i Leningrad, numera använd såsom statsfängelse. P. är belägen snett emot Vinterpalatset. Inom fästningen finnes en katedral, som förr var begravningsplats för kejserliga familjen. Petersburg:. — 1. Sankt P. kallades 1914—1924 Petrograd; nu är dess officiella namn Leningrad*. — 2. Hamnstad i Virginia, U. S. A., s. om Ricli-mond. 31,000 inv. Peterskyrkan i Rom började uppföras 1506 efter ritningar av Bramante. Sedermera medverkade flera arkitekter, framför allt Miclielangelo, som utformade huvudkupolen. Huvudplanen för P. är ett grekiskt kors. Senare tillfogades emellertid ett långhus. Platsen utanför P. ordnades av Ber-nini. Kyrkan invigdes 1626. Den är kristenhetens största kyrka. Därnäst komma domkyrkan i Milano, S : t Pauls-katedralen i London och Kölnerdomen. Peters ön-Ber ger, O. V., f. 1867, kompositör, musikrecensent, musikskriftställare. Sedan 1921 ledamot av Musikaliska akademien. Bland r: s kompositioner märkas romanser, kvartetter, musikdramer (A r n 1 j o t, Do-m e d a g s p r o f e t e r n a). Peterspenningren, medeltida skatt till påvestolen. Redan på 700-t. erlades en sådan skatt från England. Senare infördes den även i Danmark, Polen, Norge och Sverige. Den betalades emellertid aldrig från hela Sverige och upphörde på 1500-t. Den nutida ”peterspenningen” är en frivillig gåvoinsamling till påvestolen. Petersson. — 1. P. A. P. (P. i Pä-boda), 1860—1920, politiker, 1894—190K ledamot av andra kammaren, där han blev en av de ledande inom lantmanna-partiet. 1905 och 1906—09 var han jordbruksminister. Han övergick sedermera till det liberala partiet, som insatte honom i första kammaren, 1910—1919. 1911—14 och 1917—20 var P. åter jordbruksminister. Därefter var P. till sin död ett halvt år senare landshövding i Stockholms län. — 2. A. R., 1868— 1925, skulptör i Döderhult, som utfört humoristiskt karikerande träskulpturer samt utmärkta djurskulpturer. Petimä’ter, sprätt, fjant. Petit [peti’1, fr., liten. Tryckstil i storlek mellan korpus och nonparelj, t. ex. Petit. Petition, ansökning, begäran, ansöknings-, böneskrift. Petit-maitre [pötimä’tr], se Peti-mäter. Peti’tum, önskemål. Petjora. [petsjå’ra], rysk flod, som upprinner i n. Ural och utfaller i Ishavet, där den bildar ett vidsträckt delta. Längd 1,4S0 km. P. är till största delen av sitt lopp segelbar och äu av stor vikt som samfärdsled. Petrar’ca, Francesco, 1304—74, italiensk skald och lärd. P. vistades tidvis vid påvens hov i Avignon och i Rom, tidvis i det lugna Vaucluse nära Avignon. Samtiden ärade honom som den förnämste bland lärde och skalder. Han författade flera arbeten på latin, såväl på vers som på prosa. Eftervärlden har emellertid högst skattat hans lyriska alstring på italienska, II c a n-z o n i e r e, en samling dikter, analy-serande skaldens eget känsloliv. De mest berömda äro sonetterna till Laura, P: s kvinnoideal. P. är den förste av renässansens stora humanister och därtill den förste skalden i modern mening. Petril'ika’t, förstening*. Pe’trog:rad, se Leningrad. Petrog:rafi\ vetenskapen om de bergarter. som uppbygga jordskorpan, deras kemiska och mineralogiska sammansättning, struktur, geologiska' fö-rekomstsätt, bildning och omvandlingar. Petroleum, se Bergolja. Petro’nius, G., d. omkr. 66 e. Kr., romersk konsul, som sedermera blev kej-sar Neros gunstling. Han förde ett förfinat njutningsliv och var sin tids auktoritet i frågor rörande smak och god ton (arbiter elegantiarum). Dä P. slutligen föll i onåd hos Nero, lät han öppna pulsådrorna vid handleden och förblödde långsamt, medan man på hans befallning läste lätta dikter för honom. Man anser, att P. författat Trimalchios middag, en samtidsskildring, vittnande om utomordentlig människokännedom och satirisk blick.