Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romerska priset ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romerska priset (Rompriset), sedan
1793 av franska staten årligen utdelade
pris i historie- ocli landskapsmålning,
skulptur, arkitektur, kopparstick,
medaljgravyr och musik. Stora priset
utgöres av ett stipendium för fyra
års vistelse i Rom, lilla priset av en
guldmedalj. Sedan 1874 utdelas även
vid Paris-salongen ett pris för tre ärs
studievistelse i Rom.
Romerska riket omfattade
ursprungligen föga mer än den latinska staden
Rom. Rom grundlädes enligt sägnen
år 753 f. Kr. av Romulus och Remus
från staden Alba Longa i Latium. Det
var från början ett konungarike
(till 509 f. Kr.). Sju konungar skola ha
härskat i R. under denna period, den
förste var Romulus, den siste
Tarqui-nius Superbus, vilken måste gä i
landsflykt. R. härskade vid denna tid
över s. Etrurien och en stor del av
Latium. 509—31 f. Kr. var R.
republik. Under denna tid började R.
utbreda sitt välde över hela Italien
(samnitkrigen 343—341, 32G—304, 298—
290), som år 265 var fullständigt
underkuvat. R. var nu en stormakt,
jämbördig med Egypten och Kartago.
Tävlan mellan R. och Kartago
avgjordes genom de tre puniska* krigen
(264—241, 218—201, 149—146).
Resultatet var skapandet av flera romerska
provinser (Sicilien, Korsika, Spanien
samt Afrika). Macedonien blev
romersk provins 146 och s. å.
underkuvades Grekland fullständigt och
kallades som romersk provins Achaia.
Cisalpinska Gallien erövrades även, och
129 grundades provinsen Asia. R. var
nu världens mäktigaste stat. Sociala
missförhållanden funnos dock, vilka
gåvo anledning till partistrider,
utmynnande i inbördeskrig. Efter det
s. k. bundsförvantskriget 90—88 fingo
de italiska bundsförvanterna romersk
medborgarrätt. Därefter vidtog
kampen mellan Marius och Sulla, vilken
slutade med Sullas seger. Sulla intog
Rom 82 och härskade som diktator
81—79. Efter lians död kom Pompejus
till makten tillsammans mod Crassus,
och år 60 ingingo dessa tillsammans
med den segrande fältherren Julius
Caesar ett förbund, det s. k. första
triumviratet. Emellertid uppstodo
strider mellan Caesar och Pompojus om
makten. Cfesar besegrade slutligen
Pompejus vid Parsalos år 48 och
styrde R. som diktator med titeln
impe-rator till 44, då han mördades av det
republikanska partiet i Rom. Cfesars
adoptivson Octavianus slöt år 43 ett
triumvirat med Antonius och Lepidus.
Don slutliga striden om makten stod
mellan Ootavianus och Antonius.
Antonius förband sig mod Egyptens
berömda drottning, Kloopatra, men
bägge besegrades av Octavianus vid Ak-
tion år 31. Egypten kom därmed
under R. Octavianus var nu ensam
världens herre och därmed det
romerska kejsardömet grundat (31 f.
Kr.—476 e. Kr.). Octavianus kallades
hädanefter Augustus. Till det yttre
bibehöll han de republikanska
formerna men samlade i egen hand alla de
högsta ämbetsbefogenheterna. Under
de följande kejsarna gick emellertid
utvecklingen mot den fullständiga
monarkin. Samtidigt började förfallet
göra sig märkbart inom romarriket.
Kejsar Diocletianus genomförde en
kraftig reorganisation av riket (285).
Ändringarna i statsförvaltningen
fortsattes av Konstantin den store (ensam
kejsare 324—337), som gjorde
kristendomen till statsreligion och förläde
re-geringssätet till Bysantium, efter
honom benämnt Konstantinopel. På
300-talet började den stora germanska
folkvandringen, som bidrog till det
förfallna romarrikets upplösning.
Efter kejsar Teodosius’ död 395
åtskildes för alltid R: s båda hälfter:
Väst-romerska och östromerska el.
Bysantinska riket. Angående det senares
historia se östromerska riket. —
Västromerska riket (395—476)
omfattade utom Italien v. Illyrien,
Afrika, Gallien, Britannien och
Spanien. Milano var till en början
huvudstaden, senare Ravenna (från 403).
Ständiga strider utkämpades mot
germanerna. Alarik i spetsen för
västgöterna stormade Rom 410. 407
förlorades Britannien, senare erövrades
Gallien av goter och franker, Spanien
och Afrika av vandaler. 451 blevo de
framträngande hunnerna under Attila
besegrade vid Katalauniska fälten av
franker och västgöter under befäl av
den romerske fältherren Aetius. 455
skövlades Rom av vandalerna.
Därefter togo västgöterna styret i riket och
till- och avsatte kejsare efter behag.
Den siste kejsaren, Romulus
Augustus, avsattes 476 av Odovakar, som
antog konungatitel. — Se vidare
Italiens historia.
Romerska siffror, se Siffror.
Romersk-katolska kyrkan. Redan
tidigt gjorde Roms biskop anspråk pä
en särställning framför andra
biskopar. Småningom uppstod en rivalitet
mellan den romerske påven och
patriarken i Konstantinopel. Den
västerländska kyrkan anslöt sig så
småningom till påven. Bland de för
päve-dömets utveckling under äldre tider
most verksamma påvarna märkas Leo I,
440—61. och Gregorius I, 590—604. För
kyrkolärans utformning var
kyrkofadern Augustinus av grundläggande
betydelse. Så småningom utvecklades
en fast or ca ni serad kyrka under
påvens överhöghet. Prästerskapet blev
noggrant organiserat i över- och un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
