Romerska priset (Rompriset), sedan 1793 av franska staten årligen utdelade pris i historie- ocli landskapsmålning, skulptur, arkitektur, kopparstick, medaljgravyr och musik. Stora priset utgöres av ett stipendium för fyra års vistelse i Rom, lilla priset av en guldmedalj. Sedan 1874 utdelas även vid Paris-salongen ett pris för tre ärs studievistelse i Rom. Romerska riket omfattade ursprungligen föga mer än den latinska staden Rom. Rom grundlädes enligt sägnen år 753 f. Kr. av Romulus och Remus från staden Alba Longa i Latium. Det var från början ett konungarike (till 509 f. Kr.). Sju konungar skola ha härskat i R. under denna period, den förste var Romulus, den siste Tarqui-nius Superbus, vilken måste gä i landsflykt. R. härskade vid denna tid över s. Etrurien och en stor del av Latium. 509—31 f. Kr. var R. republik. Under denna tid började R. utbreda sitt välde över hela Italien (samnitkrigen 343—341, 32G—304, 298— 290), som år 265 var fullständigt underkuvat. R. var nu en stormakt, jämbördig med Egypten och Kartago. Tävlan mellan R. och Kartago avgjordes genom de tre puniska* krigen (264—241, 218—201, 149—146). Resultatet var skapandet av flera romerska provinser (Sicilien, Korsika, Spanien samt Afrika). Macedonien blev romersk provins 146 och s. å. underkuvades Grekland fullständigt och kallades som romersk provins Achaia. Cisalpinska Gallien erövrades även, och 129 grundades provinsen Asia. R. var nu världens mäktigaste stat. Sociala missförhållanden funnos dock, vilka gåvo anledning till partistrider, utmynnande i inbördeskrig. Efter det s. k. bundsförvantskriget 90—88 fingo de italiska bundsförvanterna romersk medborgarrätt. Därefter vidtog kampen mellan Marius och Sulla, vilken slutade med Sullas seger. Sulla intog Rom 82 och härskade som diktator 81—79. Efter lians död kom Pompejus till makten tillsammans mod Crassus, och år 60 ingingo dessa tillsammans med den segrande fältherren Julius Caesar ett förbund, det s. k. första triumviratet. Emellertid uppstodo strider mellan Caesar och Pompojus om makten. Cfesar besegrade slutligen Pompejus vid Parsalos år 48 och styrde R. som diktator med titeln impe-rator till 44, då han mördades av det republikanska partiet i Rom. Cfesars adoptivson Octavianus slöt år 43 ett triumvirat med Antonius och Lepidus. Don slutliga striden om makten stod mellan Ootavianus och Antonius. Antonius förband sig mod Egyptens berömda drottning, Kloopatra, men bägge besegrades av Octavianus vid Ak- tion år 31. Egypten kom därmed under R. Octavianus var nu ensam världens herre och därmed det romerska kejsardömet grundat (31 f. Kr.—476 e. Kr.). Octavianus kallades hädanefter Augustus. Till det yttre bibehöll han de republikanska formerna men samlade i egen hand alla de högsta ämbetsbefogenheterna. Under de följande kejsarna gick emellertid utvecklingen mot den fullständiga monarkin. Samtidigt började förfallet göra sig märkbart inom romarriket. Kejsar Diocletianus genomförde en kraftig reorganisation av riket (285). Ändringarna i statsförvaltningen fortsattes av Konstantin den store (ensam kejsare 324—337), som gjorde kristendomen till statsreligion och förläde re-geringssätet till Bysantium, efter honom benämnt Konstantinopel. På 300-talet började den stora germanska folkvandringen, som bidrog till det förfallna romarrikets upplösning. Efter kejsar Teodosius’ död 395 åtskildes för alltid R: s båda hälfter: Väst-romerska och östromerska el. Bysantinska riket. Angående det senares historia se östromerska riket. — Västromerska riket (395—476) omfattade utom Italien v. Illyrien, Afrika, Gallien, Britannien och Spanien. Milano var till en början huvudstaden, senare Ravenna (från 403). Ständiga strider utkämpades mot germanerna. Alarik i spetsen för västgöterna stormade Rom 410. 407 förlorades Britannien, senare erövrades Gallien av goter och franker, Spanien och Afrika av vandaler. 451 blevo de framträngande hunnerna under Attila besegrade vid Katalauniska fälten av franker och västgöter under befäl av den romerske fältherren Aetius. 455 skövlades Rom av vandalerna. Därefter togo västgöterna styret i riket och till- och avsatte kejsare efter behag. Den siste kejsaren, Romulus Augustus, avsattes 476 av Odovakar, som antog konungatitel. — Se vidare Italiens historia. Romerska siffror, se Siffror. Romersk-katolska kyrkan. Redan tidigt gjorde Roms biskop anspråk pä en särställning framför andra biskopar. Småningom uppstod en rivalitet mellan den romerske påven och patriarken i Konstantinopel. Den västerländska kyrkan anslöt sig så småningom till påven. Bland de för päve-dömets utveckling under äldre tider most verksamma påvarna märkas Leo I, 440—61. och Gregorius I, 590—604. För kyrkolärans utformning var kyrkofadern Augustinus av grundläggande betydelse. Så småningom utvecklades en fast or ca ni serad kyrka under påvens överhöghet. Prästerskapet blev noggrant organiserat i över- och un-