Smygehuk, Sveriges sydligaste udde, belägen v. om Smy ge fiskläge. Smyr’na, stad vid Mindre Asiens v. kust. Folkmängd före världskriget 250,000 inv., numera enligt turkisk uppgift blott omkring 100,000 inv. En av främre Orientens förnämsta handelsstäder (”smyrnafikon, ”smyrna-mattor”). S. har en växlingsrik historia och har tillhört olika välden, Grekland, Rom, Bysanz, genuesare, ve-nezianare, johanniterriddarna, till dess staden 1424 intogs av turkarna. Under världskriget bombarderades staden upprepade gånger av de allierades flygare och krigsfartyg. Genom freden i Sévres avträdde Turkiet S. jämte omkringliggande områden på 5 år till Grekland. Under grekisk-turkiska kriget 1922 intogs emellertid S. åter av turkarna, vilka sedan dess varit stadens herrar. Omedelbart efter den turkiska erövringen utbröt i S. en ödeläggande eldsvåda, enligt turkarnas utsago anlagd av grekiska flyktingar. Vid denna eldsvåda omkommo tusentals personer. Små Antirierna, ögrupp i Västindien, se Antillerna. Småland, landskap i Götaland, 31,626 kvkm., 593,000 inv. S. gränsar i ö. till östersjön, i n. till Östergötland och Västergötland, i v. till Västergötland och Halland, i s. till Skåne och Blekinge. Större delen av landskapet faller inom sydsvenska höglandet och har sina högsta delar (omkring 300— 380 m. ö. h.) i nv., där landet stupar brant ned emot Vättern, som med sin s. ända skjuter in i S. Största sjöar äro för övrigt Bolmen, Möckeln, Åsnen, Rottnen, Helgasjön; från trakten s. och sö. om Vättern upprinna Nissan och Lagan, som avflyta till Kattegatt, Mörrumsån och Emån till östersjön och Huskvarnaån till Vättern. Bland märkliga berg må nämnas Taberg s. om Jönköping (342 m.) och Tomtebacken sv. om Nässjö, Smålands högsta punkt (377 m.). De högländare delarna av landskapet äro en kuperad, sjörik urbergsplatå, som dock i trakten av Nässjö omsluter en yngre, av röd sandsten och diabas bestående bergartskomplex, Almesäk-raserien*. Sprickdalar genomdraga i olika riktningar berggrunden, särskilt i trakten kring Vättern och i norra kustlandet (Tjust). Kusten utefter Kalmarsund är flack och upptages av ett bälte av kambrisk sandsten. I sjön Mien nära Blekingegränsen förekommer en ungvulkanisk bergart, ryo-lit. Vid Vätterstranden och på Vi-singsö består berggrunden av sandsten och skiffrar (Visingsöformationen) av oviss ålder. De rådande jordslagen äro stenbunden morän och rullstensgrus, vartill i kusttrakterna och 1 de mot norr gående dalgångarna komma sediment av fin sand (mo) och lera, avsatta dels i havet dels i de sjöar, som vid landisens avsmältning uppdämdes mellan isens rand och passpunkterna mot söder. Sådana issjösediment förekomma med stor mäktighet och utbredning bl. a. i de mot Vättern utmynnande dalarna och längs Stråkens stränder, i Mullsjö- oeh Habotrakten. Torvmossar intaga också stora arealer. Bland de största må nämnas Komosse, Dummemosse och Store mosse. Av hela landarealen upptagas omkring 70 % av skogbärande mark och 15 % av odlad mark, 5 % äro naturlig äng och resten huvudsakligen obrukad mossmark. Sjöar upptaga 8 % av landskapets totala ytvidd. Invånarna hämta sin huvudsakliga inkomst från jordbruk och skogsindustrier. S. är delat på 3 län, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län. Se vidare under dessa. Smålenenes amt, se östfold fylke. Småplane’ter el. planetoider. Avstånden mellan de olika planeternas banor tilltaga enligt en viss lagbundenhet (den s. k. Bodeska lagen), så att avståndet är mindre mellan de planeters banor, som ligga närmare solen, än de, som ligga längre bort. Mellan Mars och Jupiter skulle man enligt denna lag ha väntat en planetbana. En sådan var emellertid okänd till 1801, då en liten planet, Ceres, upptäcktes på den plats, som motsvarar den saknade planetens bana. Denna upptäckt följdes av flera, och på senaste tid har en fullständig jakt efter småplaneter uppdagat inte mindre än bortåt 1,000 dylika. Dessas diametrar uppskattas till mellan 5 och 400 km. Alla dessas banor ligga mellan Mars och Jupiter. Småskoleseminarium, se Seminarium. Smältviirme, se Smältpunkt. Smältpunkt, den temperatur, vid vilken ett fast ämne övergår till vätska eller, vilket är detsamma, den temperatur, vid vilken en vätska övergår till ett fast ämne. S. kallas därför även stelningspunkt el. fryspunkt. Då en kropp smälter, bin des värme, då den stelnar, avges värme. S. är om än i mycket ringa grad beroende på trycket. Då de flesta kroppar utvidga sig vid smältning, stiger S. vid tryckökning. Motsatsen är förhållandet med de kroppar, som sammandraga sig vid smältningen. Exempel på dylika kroppar äro bland annat is och gjutjärn. Med smältningsvärme förstås den värmemängd, som åtgår, då viktsenheten av ämnet ifråga utån att temperaturen ändras överföres från fast till flytande form. Isens smältningsvärme är 80°. Smär’erel är en grå, kornig, oren och ogenomskinlig varietet av mineralet korund [AhOal. S. användes vid slip-ning och polering. Jfr Korund.