frågor m. m. S., vars ledamöter utses av kungl. maj: t, är uppdelat pä fem sektioner, en för arbetarskydd och arbetarfrågor i allmänhet, en för arbetsförmedling, en för sjukkasseväsen, en för understödsföreningar och en för socialstatistik. Sociial-Demokraten, centralorgan för Sveriges socialdemokratiska arbetarparti, grundat i Stockholm 1885. Ären 1S87—1917 var Branting tidningens huvudredaktör. Socialdemokrati. Den moderna S:s främste lärofader är Karl Marx. Själva namnet S. härstammar från hans hemland Tyskland. Redan i början på 1860-t. hade där, främst under inflytande av Ferdinand Lassalles glänsande agitation, skapats ett socialistiskt färgat parti (den allmänna tyska arbetarföreningen). Av missnöje med dess ledning efter Lassalles död skapades emellertid andra socialistiskt färgade föreningar, som på en kongress i Eisenach år 1869 organiserades till ett parti, som antog namnet ”Die socialdemokratische Arbeiterpartei” (socialdemokratiska arbetarpartiet). Som dess ledare framträdde redan frän början den Marx närstående Wilhelm Liebknecht samt August Bebel. Den ökade anslutning, som de socialistiska idéerna vunno, framkallade hos myndigheterna en växande oro och försök att med olika medel kväva de socialistiska organisationerna. Trycket ledde till de bägge socialistiska partiernas sammanslagning på en kongress i Gotha år 1875, där ett program antogs, som var en kompromiss mellan Marx’ och Lassalles grundsatser. Senare hälften av 1870-t. och 1880-t. karakteriseras av Bismarcks beryktade försök, att med lagstiftningens hjälp slå sönder de socialistiska organisationerna, hindra de socialistiska tidningarna att utkomma och omöjliggöra all annan socialistisk agitation i tal el. skrift. Trots allt gick dock socialdemokratin framåt och stod, då undantagslagstiftningen år 1890 upphörde, starkare än någonsin tillförne. Fä en kongress i Brfurt år 1891 antogs ett av Kautsky formulerat klart marxistiskt program, som fått betydelse långt utanför Tysklands gränser. Under 1890-t. och början av 1900-t. gjorde sig inom det tyska socialdemokratiska partiet tidvis ganska starka motsättningar gällande mellan en av Ed. Bern-stein företrädd, mot vissa delar av marxismen kritisk riktning, som brukar benämnas revisioni smen, och den mera ortodoxt betonade marxismen, företrädd främst av Bebel och Kautsky och karakteriserad bland annat av dess starka framhävande av klasskampen. År 1912 hade partiet nått därhän, att det innehade mellan % och av samtliga riksdagsmandat. Vid världskrigets utbrott ställde sig partiet solidariskt med nationen i övrigt, men meningsskiljaktigheter bland annat i fråga om ställningen till krigs-krediterna ledde snart nog till att vissa element bröto sig ut ur partiet (de oavhängiga socialisterna) och till bildandet av ett kommunistiskt parti. Majoriteten av de oavhängiga har senare återförenat sig med det gamla socialdemokratiska partiet, medan minoriteten uppgått i det kommunistiska. Efter den tyska revolutionen har en socialdemokrat (Friedrich Ebert) varit tysk rikspresident, varjämte socialdemokraterna vid flera tillfällen tillsammans med de borgerliga bildat regering. I England, där fackföreningsrörelsen tidigare än i andra länder vunnit en betydande styrka, dröjde det ganska länge, innan socialdemokratin vann något insteg. På 1880-t. bildades dock av H. M. liyndman och John Burns en socialdemokratisk förening (Socialde-mocratic federation). Inom Fabian Society verka på socialistisk grund framstående författare, vetenskapsmän och andra (Bernhard Sliavv, Annie Besant, S. Webb m. fl.). Inde-pendent Labour Party, vars ledande man från begynnelsen var Keir Hardie, verkar också på socialistisk grund. Även i de engelska fackföreningarna har socialismen vunnit ett allt starkare insteg. Labour party är en sammanslutning av vissa av dessa organisationer samt av många fackföreningar. Efter kriget vann arbetarpartiet en sädan anslutning, att det vid valen 1923 blev underhusets största. I början av 1924 bildades också med Ramsay MacDonald som premiärminister den första socialistiska engelska ministären, som dock snart avgick. I Frankrike låg arbetarrörelsen praktiskt taget helt nere efter Pariskommunens blodiga krossande år 1871. Itedan på en kongress i Marseille år *1879 konstituerades dock ett socialdemokratiskt parti under ledning bl. a. av Jules Guesde och Paul Lafargue. Mycket snart kom det emellertid till schismer inom partiet, som ledde till en hel serie av utbrytningar, bland vilka den mest betydande torde vara den, som leddes av läkaren Paul Brousse. Denna riktning brukar pä grund av den mera moderata taktik, den förordade, benämnas den possibi-listiska. På 1890-t. gjorde sig nya män, bland dem Alexandre Millerand och Jean Jaurés, gällande jämsides med de gamla. Särskilt Jaurés hävdade med skärpa nödvändigheten av ett enande av de skilda riktningarna. Sedan Millerand år 1899 inträtt i en borgerlig ministär^ bussade striden