Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Snäckor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frågor m. m. S., vars ledamöter
utses av kungl. maj: t, är uppdelat pä
fem sektioner, en för arbetarskydd och
arbetarfrågor i allmänhet, en för
arbetsförmedling, en för sjukkasseväsen,
en för understödsföreningar och en
för socialstatistik.
Sociial-Demokraten, centralorgan för
Sveriges socialdemokratiska
arbetarparti, grundat i Stockholm 1885. Ären
1S87—1917 var Branting tidningens
huvudredaktör.
Socialdemokrati. Den moderna S:s
främste lärofader är Karl Marx.
Själva namnet S. härstammar från hans
hemland Tyskland. Redan i början
på 1860-t. hade där, främst under
inflytande av Ferdinand Lassalles
glänsande agitation, skapats ett
socialistiskt färgat parti (den allmänna tyska
arbetarföreningen). Av missnöje med
dess ledning efter Lassalles död
skapades emellertid andra socialistiskt
färgade föreningar, som på en
kongress i Eisenach år 1869 organiserades
till ett parti, som antog namnet ”Die
socialdemokratische Arbeiterpartei”
(socialdemokratiska arbetarpartiet).
Som dess ledare framträdde redan frän
början den Marx närstående Wilhelm
Liebknecht samt August Bebel. Den
ökade anslutning, som de socialistiska
idéerna vunno, framkallade hos
myndigheterna en växande oro och försök
att med olika medel kväva de
socialistiska organisationerna. Trycket
ledde till de bägge socialistiska
partiernas sammanslagning på en kongress i
Gotha år 1875, där ett program antogs,
som var en kompromiss mellan Marx’
och Lassalles grundsatser. Senare
hälften av 1870-t. och 1880-t.
karakteriseras av Bismarcks beryktade försök,
att med lagstiftningens hjälp slå
sönder de socialistiska organisationerna,
hindra de socialistiska tidningarna
att utkomma och omöjliggöra all
annan socialistisk agitation i tal el.
skrift. Trots allt gick dock
socialdemokratin framåt och stod, då
undantagslagstiftningen år 1890 upphörde,
starkare än någonsin tillförne. Fä en
kongress i Brfurt år 1891 antogs ett
av Kautsky formulerat klart
marxistiskt program, som fått betydelse långt
utanför Tysklands gränser. Under
1890-t. och början av 1900-t. gjorde sig
inom det tyska socialdemokratiska
partiet tidvis ganska starka
motsättningar gällande mellan en av Ed.
Bern-stein företrädd, mot vissa delar av
marxismen kritisk riktning, som
brukar benämnas revisioni smen, och den
mera ortodoxt betonade marxismen,
företrädd främst av Bebel och
Kautsky och karakteriserad bland annat av
dess starka framhävande av
klasskampen. År 1912 hade partiet nått
därhän, att det innehade mellan % och
av samtliga riksdagsmandat. Vid
världskrigets utbrott ställde sig
partiet solidariskt med nationen i övrigt,
men meningsskiljaktigheter bland
annat i fråga om ställningen till
krigs-krediterna ledde snart nog till att
vissa element bröto sig ut ur partiet
(de oavhängiga socialisterna) och till
bildandet av ett kommunistiskt parti.
Majoriteten av de oavhängiga har
senare återförenat sig med det gamla
socialdemokratiska partiet, medan
minoriteten uppgått i det
kommunistiska. Efter den tyska revolutionen har
en socialdemokrat (Friedrich Ebert)
varit tysk rikspresident, varjämte
socialdemokraterna vid flera tillfällen
tillsammans med de borgerliga bildat
regering.
I England, där
fackföreningsrörelsen tidigare än i andra länder vunnit
en betydande styrka, dröjde det
ganska länge, innan socialdemokratin vann
något insteg. På 1880-t. bildades dock
av H. M. liyndman och John Burns en
socialdemokratisk förening
(Socialde-mocratic federation). Inom Fabian
Society verka på socialistisk grund
framstående författare,
vetenskapsmän och andra (Bernhard Sliavv,
Annie Besant, S. Webb m. fl.).
Inde-pendent Labour Party, vars ledande
man från begynnelsen var Keir Hardie,
verkar också på socialistisk grund.
Även i de engelska fackföreningarna
har socialismen vunnit ett allt
starkare insteg. Labour party är en
sammanslutning av vissa av dessa
organisationer samt av många fackföreningar.
Efter kriget vann arbetarpartiet en
sädan anslutning, att det vid valen 1923
blev underhusets största. I början
av 1924 bildades också med Ramsay
MacDonald som premiärminister den
första socialistiska engelska
ministären, som dock snart avgick.
I Frankrike låg arbetarrörelsen
praktiskt taget helt nere efter
Pariskommunens blodiga krossande år 1871.
Itedan på en kongress i Marseille år
*1879 konstituerades dock ett
socialdemokratiskt parti under ledning bl. a.
av Jules Guesde och Paul Lafargue.
Mycket snart kom det emellertid till
schismer inom partiet, som ledde till
en hel serie av utbrytningar, bland
vilka den mest betydande torde vara
den, som leddes av läkaren Paul
Brousse. Denna riktning brukar pä
grund av den mera moderata taktik,
den förordade, benämnas den
possibi-listiska. På 1890-t. gjorde sig nya
män, bland dem Alexandre Millerand
och Jean Jaurés, gällande jämsides
med de gamla. Särskilt Jaurés
hävdade med skärpa nödvändigheten av
ett enande av de skilda riktningarna.
Sedan Millerand år 1899 inträtt i en
borgerlig ministär^ bussade striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
