Sparris. Till höger skott, till vänster kvist med blommor. rikt förgrenad; bladen äro däremot förkrympta. Spar’ta, även kallat Lakedaimon, huvudstad i grekiska landskapet Lako-nien, i vidsträckt mening namn pä hela den spartanska staten. Staden, som omgavs av en bördig slätt, saknade ringmur och var utbredd över en jämförelsevis stor yta. Den indelades i fyra kvarter .med gemensamt torg. Vid detta låg förutom en del offentliga byggnader den ståtliga ”persiska pelargången”. I S. funnos vidare flera berömda tempel, en teater, kapplöp-ningsbana ocli en av platan-alléer omgiven idrottsplats. S. beskrives redan i de homeriska sångerna som Mene-laus’ härskarsäte. Då d o r e r n a invandrade till Peloponnesos, erövrade de staden med område. Landets forna innevånare blevo dels slavar (h e-loter), dels skattskyldiga undersåtar (perioiker). Den maktägande do-riska medborgarklassens medlemmar benämndes spar tiate r. S:s ryktbara lagar tillskrivas Lykurgus och ha antagits härstamma från omkring 884 f. Kr. De spartanska lagarna voro synnerligen stränga och krävde den enskildes absoluta underkastelse och uppgående i statens intressen. Gossarna togos vid sju års ålder från sina mödrar för att uppfostras i statens skolor, där de härdades och underkastades hård militärisk disciplin. I tjuguårsåldern fingo de inträde i de vapenföra männens klass. Samlandet av privata förmögenheter var förbjudet. Jordegendomarna gingo i arv inom släkten. Kvinnorna hade en aktad och inflytelserik ställning. S:s statsförfattning var aristokratisk-republikansk. Två konungar funnos, men makten låg hos de högsta ämbetsmännen (eforerna) samt hos de gamles råd. S. hade även en folkförsamling. S. utvecklades så småningom till Greklands förnämsta landmakt. (Om S:s äldre historia, se Greklands historia.) 390 e. Kr. härjades S. av goterna och kom slutligen under turkiskt välde. I mitten av 1200-t. blev S. fullständigt ödelagt. Spar’tacus, anförare för det stora slavupproret mot Rom 73—71 y f. Kr. S besegrade de mot honom utsända romerska konsulerna men drevs, slutligen ned mot Messinasundet och dödades tillsammans med större delen av sin här år 71. Efter S. uppkallades den av K. Liebknecht och Rosa Luxemburg ledda kommunistiska tyska organisationen 1918. Spartakister blev sedan beteckning för kommunister i Tyskland. Sparta’n, invånare i Sparta. S. betecknar ofta i modernt språkbruk en person, som för ett ytterst enkelt levnadssätt. Sparvhök, se Höksläktet. Sparvsläktet (Passer) hör till fink-fåglarnas familj. Näbben är grov och har en liten inskärning i överkäken innanför spetsen. Gråsparv el. sparv el. husfink (P. domesticus) hör till våra vanligaste fåglar. Hannen har svart strupe, medan honans strupe är ljusare. Den lever av insekter, frön o. dyl. samt gör skada på fruktträd, sädesåkrar m. m. Pilfinken (P. montanus) liknar den föregående men har ljusa tinningar, försedda med en mörk fläck. Den är allmän i s. och mellersta Sverige och uppträder något blygsammare än föregående. Sparvug-gla, se Ugglesläktet. Spasmo’disk, krampaktig. — Spasm, plur. s p a s m e r, kramp, krampartad ryckning i musklerna. Spasmofili’, ett tillstånd, som någon gång uppträder hos små barn, särskilt under G—14 :e månaden och som kännetecknas av krampanfall, som uppträda mer el. mindre tätt. Under mellantiderna förete nerverna en ökad retbarhet (t. ex. för elektrisk ström). S. är särskilt vanlig hos barn, som uppfödas med flaska, samt hos barn, vilka lida av engelska sjukan. Död kan någon gång inträffa under ett anfall. S. kallas ofta tandslag och anses av allmänheten sammanhänga med tändernas frambrytande, en åsikt, som är oriktig. Sjukdomen behandlas med medicin samt diet (helst bröstmjölk). Spas’tisk, se Förlamning. Spa’tel, ett spadformigt instrument, som användes vid beredning av medicin, undersökning av svalget m. m. Spa’tium, plur. spatier [spa’ts-], lat., rymd, tidrymd; mellanrum; fyllnads-typ, ett stycke stilmassa, vilket användes för att skilja ett ord från ett annat. — S p a t i ö’s, rymlig, vid.