komma från brännpunkten, samt de strålar, som infalla genom S:s medelpunkt och sålunda reflekteras tillbaka i samma riktning. — Satsen, att parallellt med huvudaxeln infallande strålar efter reflexionen träffas i en punkt, gäller endast approximativt. I verkligheten skära strålar, som träffa S. på olika avstånd frän huvudaxeln, efter reflexionen icke varandra exakt i samma punkt. På grund av detta förhållande, som benämnes sfärisk aberration el. awikning (se Aberration), blir bilden av en punkt ej fullt skarp. Praktiskt elimineras denna olägenhet genom avbländning av mindre centralt belägna strålar, de sä kallade randstrålarna. Spegelkarp, silverkarp, se Karpar. Spe’geltelesko’p, se Reflektor. Speier [spaj’er], Speyer, stad i Rhen-pfalz, sv. Tyskland, vid Rhen, 23,000 inv. S. är bekant för sin domkyrka. I denna kyrka äro flera tyska kejsare begravna. Speke [spik], J. EL, 1827—64, engelsk officer och upptäcktsresande. Företog resor i Östafrika och upptäckte därvid sjön Tanganyika och Nilens källor. Spektra’lanaly’s, kemisk undersökningsmetod, som grundar sig pä studiet av emissions- och absorptions-spektra. För att bringa de gasformiga ämnen, vilkas emissionsspektra skola studeras, att lysa användas olika metoder. Ifråga om ämnen, som redan vid vanlig temperatur äro i gasform, går man ofta så tillväga, att man innesluter dem i ett s. k. geissler-rör, där de bringas att lysa genom elektriska gnistor, som få slå över mellan rörets elektroder. Vissa fasta el. flytande ämnen kunna bringas i gasform genom att upphettas i en vanlig bunsenlåga. Särskilt svårflyktiga ämnen förgasas med tillhjälp av den elektriska ljusbågen. S. har blivit av synnerligen stor betydelse för den kemiska analysen bl. a. därför, att den är vida känsligare än de vanliga kemiska undersökningsmetoderna. Med S:s tillhjälp ha nya grundämnen (t.ex. caesium och rubidium) upptäckts, förekomsten av vissa ämnen i solen och hos övriga himlakroppar har kunnat påvisas m. m. Spektrosko’p, apparat, med vars tillhjälp ett spektrum framställes. En enkel form av ett S. består av ett rör, som kallas kollimatorn, ett prisma och en kikare. Kollimatorn är i sin ena ända försedd med en spaltöppning, i den andra med en positiv lins. Spaltöppningen är placerad i linsens fokal-plan. De från spaltöppningen utgående strålarna bli därför efter brytningen i linsen parallella. Under passagen genom prismat uppdelas strålarna i respektive färger. Då de mot prismat infallande strålarna voro parallella, bli efter passagen genom prismat strålar av samma våglängd parallella. Dessa träffa kikarens objektiv och sammänbrytas av detta till en färgad bild av springan, ett spektrum, i objektivets fokalplan. Denna bild iakttages genom kikarens okular. Ofta äro S. försedda med en särskild anordning, som möjliggör en bestämning-av de olika spektrallinjernas läge. S. kallas i sådant fall spektrometer. Ofta användes i detta syfte ett tredje rör, som i ena ändan är försett med en skala och i den andra med en positiv lins. Då skalan befinner sig i linsens fokalplan, bli de från denna utgående strålarna efter brytningen i linsen parallella. Av en av prismats sidoytor reflekteras de mot kikaren, av vars objektiv de sammanbrytas, så att en bild av skalan erhålles i objektivets fokalplan. Spektret kommer alltså att avteckna sig mot bilden av skalan. Spektrum. Om vitt ljus, t. ex. solljus, får infalla genom en smal springa och därefter träffa ett prisma, brytes ljuset i prismat och uppdelas, då i vitt ljus ingå strålar av olika brytbarhet, i sina färger. Den färgade bild, som erhålles av springan, benämnes ett S. Färgerna komma i S. i ordningen rött, Spektroskop. LA, kollimatorn. A, spaltöppningen. L, kollimatorlinsen. P, prisma. DO, kikaren.