ännu ej bearbetats. Svårigheterna vid kolbrytningen på S. äro framför allt, att utskeppning endast kan försiggå under en kort tid på sommaren och att arbetskraften måste betalas synnerligen dyrt. Före världskriget var suveräniteten över ögruppen omtvistad och utgjorde föremål för upprepade underhandlingar mellan för S. intresserade makter. Frågan löstes emellertid génom en traktat i Paris 1920, varigenom Norge erhöll suveräniteten över området. Dock är rätten att bedriva kolbrytning fri för alla länder. — S. upptäcktes 1596 av holländaren Barents. Sedan dess ha de omgivande haven varit föremål för rikt givande jakt (val, valross, säl, isbjörn), pä senare tid företrädesvis driven av norrmän. S:s naturförhållanden ha i främsta rummet blivit kända genom svenska vetenskapliga expeditioner, i vår tid även genom norska expeditioner. Spetsbägsstil, se Gotik. Spetshundar, se Hundraser. Spettkaka, ett slags skånsk kaka, bakad av ägg och socker i form av en pyramid. S. bakas kring ett kägel-formigt, vridbart spett och torkas framför öppen eld. Spetälska, en sjukdom, som orsakas av bakterier, vilka äro förvillande lika tuberkelbakterier. Vid S. bildas sönderfallande knölar i hud, slemhinnor och inre organ. I en del fall angripas speciellt nerverna, vilket medför förlamningar av känsel och muskler. Något säkert verkande medel mot S. finnes ej. Sjukdomen är emellertid föga sinittosam. Den förekommer över hela världen sedan urminnes tider. I civiliserade länder har man dock genom isolerande åtgärder kunnat i det närmaste utrota sjukdomen.- I Sverige finnes ett sjukhus för personer, lidande av S., vid Järvsö i Hälsingland. Antalet sjuka i Sverige torde uppgå till ett tjugutal. Spex, farsartad, tragi-komisk parodi, uppförd av amatörskådespelare. Ordet anses uppkommet ur studentspråket. Under senare hälften av ISOO-t. skrevs ett flertal studentspex, vilka ofta bygga på löjliga anakronismer. Speyer, se Speier. Spe’zia, befäst stad i n. Italien, vid Genuabukten, Italiens förnämsta ör-logshamn. 80,000 inv. Skeppsbyggeri. Spliag’num, se Vitmossor. Spliinx, se Sfinx. Spiccato [spika’’-], it., mus., stackato för stråkinstrument med hoppande stråke. Spiggsläktet (Gasterosteus) hör till taggfeniga fiskar. Hithörande arter ha framför ryggfenan fristående taggar, vilka äro nedfällbara. Stor- spiggen (G. aculeatus) har tre ryggtaggar. Längd 9—11 cm. Den finnes vid alla våra kuster och även i våra sjöar. Småspiggen (G. pungitius)) har 7—11 ryggtaggar. Den förekommer ävenledes både i sött och salt vatten. Tångspiggen (G. spinachia) lever blott i saltvatten. Den har 14 el. flera ryggtaggar. Alla arterna leva av fiskrom och fiskyngel, och de äro därför mycket skadliga för fisket. Spi’kklubba (Datura stramonium), ört, hörande till potatisväxternas familj. Den är giftig och användes i medicinen. Kronan är trattlik. Frukten är grovtaggig. Den förekommer sällsynt på odlade ställen och vid stränder från Skåne till Norrland. Spill’kråka, se Svartspettsläktet. Spillånga, se Långesläktet. Spindel. — 1. Spindeldjur. — 2. Se Spinning. Spindeldjur el. spindlar (Arachnoi-dea) höra till leddjur. Huvud och bröst äro sammanvuxna till ett stycke, på vilket sitter fyra benpar. Antenner saknas. Andningen sker med hjälp av luftrör, trakéer. Till S. höra Kval-ster, Skorpioner och Egentliga spindlar (Aranese). På bakkroppen ha dessa fyra el. sex spinnvårtor, från vilka avsöndras ett klibbigt ämne, som stelnar i luften. Av detta ämne uppbyggas spindelnät. Vid munnen finnes en giftkörtel, från vilken gift insprutas, då djuret bitit sig fast vid sitt byte. Till S. höra många arter, bland vilka må nämnas Korsspin-d e 1 n, som väver ett hjulformigt nät, Husspindeln, Löpspindlar, som förfölja sitt byte springande, T a-r a n t e 1 n m. fl. Spinell’, ett mineral, bestående av magnesiumaluminat, kem. formel Mg (AIO2H Genomskinliga, blå, röda och gröna varieteter, ädelspinell, användas som ädelstenar under olika benämningar. Spinett’, ett slags taffelformig kla-vecin, en föregångare till pianot.. Spin’naker, stort, trekantigt segel pä en jakt. Spinnare (Bombyces), avdelning av fjärilarna. Larverna spinna en ko-kong, inom vilken förpuppningen sker. Hit hör bl. a. Silkesfjärile 11. Spinning. Redan under forntiden spann man garn. Redskapen (sländor-na) voro de enklast tänkbara; pä mitten tjockare, mot ändarna smalnande träpinnar (spindlar), som på mitten voro försedda med en trissa. Materialet snoddes till garn därigenom, att sländan försattes i rotation. Så småningom (under medeltiden) lärde man sig att åstadkomma rotationen med tillhjälp av handvevar el. trampor. Spinnmaskinernas uppfinning under