Geijerstam, Ellen Key m. fl. Jfr f. ö. de olika författarnas namn. Svensk lärartidning, veckotidning, som sedan 1S81 utgivits i Stockholm. Den är framför allt avsedd för folk-och småskolelärarkåren. Svensksund, sund i finska skärgården vid Kymmene älvs utlopp. Under ryska kriget 1788—90 sto do vid S. tvä ryktbara sjöslag. Det första Svensksundslaget 1789 blev en seger för ryssarna, trots den svenska flottans tappra försvar under K. A. Ehrensvärd. Det andra slaget vid S. utkämpades 1790 under befäl av Gustav III, som vann en glänsande seger över den ryska flottan. Svensk tidskrift. — 1. En i Uppsala 1891—95 utgiven tidskrift för vetenskap, litteratur, politik m. m. — 2. En sedan 1911 i Stockholm utgiven fortsättning av den föregående av företrädesvis politisk karaktär. Svensson, K. E., f. 1879, politiker, tillhörande det socialdemokratiska partiet. S. är sedan 1923 överdirektör och chef för kontrollstyrelsen. Han tillhörde andra kammaren 1909—11 och 1914—17 och är sedan 1919 ledamot av första kammaren. S. var civilminister mars—juli 1920 och kommunikationsminister juli—oktober samma är. 1921—23 samt 1925—26 var han handelsminister. Sven Tveskägg, se Sven, danska konungar. Svepe, högblad, som sitter vid utgångspunkten för ett blomskaft. Sverdrup. — 1. J. S., 1816—92, norsk statsman och partiledare, skaparen av det norska vänsterpartiet. Som medlem av stortinget gav S. prov pä en utomordentlig parlamentarisk begåvning och slagfärdig vältalighet.. 1871 —81 var han stortingspresident, och 1884—89 var han chef för Norges första vansterregering. Han genomförde en del reformer i demokratisk riktning och arbetade för parlamentarismens genomförande men förlorade på senare år en stor del av sitt förra inflytande. — 2. O. N. K. S., f. 1854, norsk upptäcktsresande. Deltog 1888 i Nansens skidfärd över den grönländska inlandsisen. Var befälhavare på Frrim under Nansens polfärd 1893—96. Företog 1898—1902 en egen expedition till Grönlands västkust, varvid stora områden kartlades. Sverige. Konungariket S. upptager ö. och s. delen av Skandinaviska halvön med en areal av 448,460 kvkm., varav 37,878 äro vatten. Dess sydligaste punkt (Smygehuk) ligger på 55° 20' n. bredd, dess nordligaste punkt på 69° 4' n. bredd. Största längd är 1,574 km., största bredd 499 km. Av landarealen upptagas 9.4 % av odlad jord, 2.2 % av äng, 60 % av skogbärande mark, 28.4 % av fjäll och kala berg samt andra im-pediment (myr, ljunghed etc.). Efter allmänna naturbeskaffenheten kunna uppställas följande huvudområden. Fjällregionen, intagande västra Lappland mellan norska gränsen och de stora sjöarnas nedre ända samt västra delarna av Jämtland, Härjedalen och övre Dalarna. Endast en mindre del av denna, omkring når över skogsgränsen, och endast de högsta fjällen nå upp till snögränsen. De nedre delarna av fjällen och dalgångarna äro skogbärande; de större dalgångarna äro i allmänhet något bebyggda och odlade. Den nordsvenska skogsregionen upptager en bred zon öster om föregående region och innanför den följande. Den utmär-kes av förhärskande skogsmark,- skog-klädda berg (lider) och på de jämnare lågmarkerna vidsträckta myrar, vidare av sparsam bebyggelse, som företrädesvis tagit sydsidan av höjderna och sjöstränderna i anspråk. Till denna region äro utanför Norrland att räkna större delen av Dalarna och Värmland samt de högländare delarna av Västmanland. Det sydsvenska höglandsområdet, innefattande det inre av Småland samt delar av Västergötland, ansluter sig med avseende på sina allmänna naturförhållanden till föregående region, men har pä grund av gynnsammare jordmåner och läge samt tidigare bebyggelse en tätare befolkning och mera omfattande odling än detta. De marina lerornas region, från . kusterna sträckande sig in emot högsta marina gränsen, som i Norrland ligger intill 250 m. ö. h., i mellersta Sverige omkring 120—180 m. och i sydligaste Sverige blott intill några tiotal m. ö. h., har i Norrland endast ringa bredd men utbreder sig i mellersta Sveriges lågland över landskapen kring de stora sjöarna från östersjön till Skagerack, för att åter i Bohuslän och Halland samt vid östra Smålandskusten och i Blekinge inskränkas till en smal kustzon och till de från denna förgrenade dalgångarna. Skåne, Öland och Gotland bilda särslvilda, av berggrundens och de ur den härledda jordlagrens beskaffenhet bestämda naturområden, som i likhet med de marina lerornas region i det hela äro de mest odlade och tätast befolkade delarna av landet. S. tillhör det stora fenno-skandiska urbergsområdet med graniter och gneiser som förhärskande bergarter; fjälltrakterna tillhöra emellertid den av mestadels yngre bergarter (am-fiboliter, glimmerskiffrar, kvartsiter m. m.) uppbyggda skandinaviska fjällkedjan (se under Jämtland och Lappland). Spridda rester av den fossilförande silurformationen förekomma