fortskridande bebyggelsen har 'man funnit talrika spår (jfr Sten-, Brons-och Järnåldern). Med grannländerna idkades handelsförbindelser ända ned till Medelhavsländerna. En stor del av handeln gick österut över Ryssland. Även krigståg företogos, och de nordiska vikingarna, som dels drogo västerut utefter Europas kust in i Medelhavet, dels österut (varjager) följande de ryska floderna ned till Svarta havet och Medelhavet, voro under 800- och 900-talen e. Kr. en landsplåga för hela Europa. Bland folkstammarna i S. blevo svearna och götarna de mäktigaste. Svearna besegrade så småningom götarna och de övriga stammarna och S. enades till ett rike omkring 550 e. Kr. Gamla Uppsala blev landets huvudstad. Där fanns också landets huvudtempel. De förnämsta gudarna voro Tor, Odin, Njord och Erej. Under 800-t. infördes kristendomen i S. genom Ansgar. Medeltiden 10G0—1523. Under denna tid organiserades den katolska kyrkan allt fastare i S., som till en början tillhörde Bremens biskopsdöme. Erån 1104 hörde S. under biskopen i Lund och först 1164 fick landet egen ärkebiskop i Uppsala. Erik den helige (d. 1100) företog omkring 1160 ett krigståg till Finland för att utbreda kristendomen därstädes. Under Eol k ung a ätten (1250—1371) organiserades riket till större enhetlighet. Stor betydelse fingo de av Birger Jarl och hans son Magnus Ladulås införda fridslagarna. Så småningom infördes i vissa avseenden feodalväsendet i S., vilket medförde uppkomsten av en alltmer självständig herreklass. Foikungaät-tens inflytande försvagades dels härigenom dels genom långvariga släktstrider. Slutligen valdes en utlänning, Albrekt av Mecklenburg, till konung, oeh under den följande tiden (1371—1471) styrdes S. av utlänningar. Albrekt efterträddes av Margareta av Danmark, som i sin tur efterträddes av Erik av Pommern. Emellertid förefanns särskilt i de bredare lagren ett allmänt utbrett missnöje med utlänningarnas (danskarnas och tyskarnas) 'styrelse. Detta ledde till en av E n g e 1-brekt Engelbrektsson ledd bonderesning år 1434, vilken för en tid rensade landet från utlänningar. Det tyska hanseförbundets köpmän vunno emellertid snart stort inflytande särskilt i städerna. Under den följande unionstiden med Danmark (1471—1520) fanns ett av Sturar n a lett nationellt parti, som strävade att skydda rikets självständighet. Ett annat parti med anhängare särskilt bland herremännen oeh biskoparna sökte an* Tidctts Lexikon. slutning till Danmark. Kristian II nedslog mycket hårdhänt de nationella strävandena (Stockholms blodbad 1520). Detta medförde emellertid ett kraftigt uppflammande av nationalitetskänslan. Gustav I (1523—1560) av Vasaätten började i Dalarna ett befrielsekrig, som slutade med danskarnas fördrivande. Så upplöstes unionen och S. blev ett självständigt rike. Gustav I stödde också reformationens införande i landet. Reformationsarbetet leddes av Olaus P e t r i. Gustav genomförde en fast styrelse i landet och minskade herremännens inflytande. Gustavs söner, Erik XIV (1560—68) och Johan III (1568—92), voro föga framstående regenter. Johan hade starka katolska sympatier och hans son Sigismund (1592—99) strävade att återinföra katolicismen, vilket mötte ett ivrigt motstånd (Uppsala möte 1593), som leddes av Johans broder hertig Karl. Sigismund avsattes och styrelsen övertogs av Karl IX (1599—1611), vilken åter bragte ordning och reda i landet. Hans son, Gustav II Adolf (1611 —32), organiserade styrelsen i för den tiden mönstergilla former med ett riksråd, som ombesörjde förvaltningen. G. utarbetade även en riksdagsordning. Styrelsesättet fastställdes efter hans död genom 1634 års. regeringsform. Under sin första regeringstid hade Gustav II Adolf att utkämpa krig med Danmark, Ryssland och Polen. Under den följande fredstiden ägnade han sig ej blott åt styrelsens ordnande, näringsväsendets förlcov-rande och undervisningens organisation utan upprättade även en stark armé och flotta. I den strid mellan protestantism och katolicism, som denna tid rasade i Tyskland, det s. 1c. trettioåriga kriget, ingrep han 1630 med stor framgång. I såväl den inre som yttre styrelsen bistods han av utmärkta rådgivare framför allt av Axel Oxenstierna. S. förvärvade under Gustav Adolf en framskjuten plats i den europeiska politiken. Stormaktsväldet (1611—1718) saknade emellertid den ekonomiska bas och befolkningsnumerär, som fordrades för att en längre tid motstå påfrestningar. Under Gustav II Adolfs dotters, Kristina (1632—54), regering hade landet en lugn tid. Statsfinanserna försämrades emellertid under hennes styrelse och adeln erhöll en stor del av statsegendomen i förläning. Karl X Gustav (1654—60) påbörjade därför en reduktion, den s. 1c. fjärdeparts-räfsten. I-Ian företog framgångsrika krig mot Polen och Danmark. Karl X I (1660—97) var vid tillträdandet av styrelsen minderårig. Under hans förmyndarregering förskaffade sig adeln