fångst. Nära besläktad med S. är Sjöelefanten. Säldjur, se Rovdjur. Sälen, by i v. Dalarna. I S. upp-hanns Gustav Vasa av från Mora utsända skildlöpare, vilka förmådde honom att återvända dit (1521). I byn är uppfört ett Gustav Vasa-monument. S. är utgångspunkt för det årligen anordnade Vasaloppet. Sälg: (Salix), pil, vide, ett artrikt släkte, som tillhör familj hängeväxter (Amentacese). I allmänhet äro arterna buskar. De blomma på bar kvist. Hanbuskarna ha gula hängen, honbuskarna silverfärgade. Blommande sälg-kvistar kallas i en del trakter palmer. Flera arter och hybrider finnas i tempererade och kalla trakter. I fjälltrakter förekomma en del S.-arter högre upp än andra buskarter t ex. D v ä r g- v i d e (S. herbacea) och Polarvide (S. polaris). I backar och lövängar i vårt land är Vanlig s ä 1 g (S. ca-prea) allmän. Av andra arter märkas S k ö r p i 1 e n (S. fragilis), som har bräckliga grenar, Korgpilen (S. viminalis), som odlas för erhållande av material till korgflätning o. dyl., och Tårpilen (S. babylonica och S. elegantissima), som odlas i parker. Sällskapet Idun, se Idun. Sällskapet Pro Patria, se Pro Patria. Sällskapshundar, se Hundraser. Sällskapsöarna, en till Frankrike hörande ögrupp i ö. Polynesien, Stilla havet, belägen mellan Samoaöarna i v. och Tuamotuöarna i ö., bestående av 14 öar, tillsammans 1,650 kvkm. med omkring 19,000 inv. Största ö är Tahiti* (Otaheiti). De flesta av öarna äro bergiga och skogbevuxna med branta kuster. Klimatet är jämnt och milt. Vegetationen mycket rik. Brödfruktträd, kokospalm, vanilj, pisang, bomull och kaffe m. m. Invånarna tillhöra en av de vackraste bland Polynesiens stammar och ha visat stor mottaglighet för europeisk civilisation. De äro skickliga skeppsbyggare. — S. upptäcktes av Cook på 1760-t. Sällsynta jordmetaller kallas en grupp ytterligt sällsynta, varandra mycket närstående metalliska grundämnen nämligen Skandium, Yttrium, Lantan, Praseodyin, Neodym, Sama-rium, Europium, Gadolinium, Terbium, Dysprosium, Holmium, Erbium, Tuli-um, Ytterbium och Lutetium. Flera av dessa grundämnen ha av svenska kemister upptäckts i några sällsynta mineral från Ytterby nära Vaxholm. En del av dem ha erhållit namn efter denna fyndort (Ytterbium, Erbium, Terbium, Yttrium). De sällsynta jordmetallerna ha kemiskt intresse men ingen praktisk användning. Sämskskinn, sämskgarvat (se Garv-ning) skin» av får, get, ren m. fl. djur. Användes till handskar, diverse klädespersedlar m. m. Sämunds edda el. poetiska eddan är beteckning för den äldre ed dan. Den yngre eddan el. Snorres edda är det arbete, man vanligen avser med benämningen eddan. S. tillskrevs förr islänningen Sämund frode (d. 1133). Sedermera har man emellertid kunnat göra sannolikt, att S. tillkommit först omkring 1200, ehuru en del partier äro betydligt äldre. S. består av en samling hjälte- och gudasånger (V o- 1 u s p a, T r y m s k v i d a, Hav a-m al). Till S. ansluta sig Solsång-e n och Grottesången. Sänksmide utföres med hjälp av stanser s. k. sänken, som pressas mot metallstycken, vilka därigenom erhålla önskad form. Sänkena motsvara på sätt och vis gjutformarna inom gjute-ritekniken. Jämte slipning och frät-ning är S. det viktigaste tillvägagångssättet inom den fabriksmässiga framställningen av smidesvaror. Sä’rimner, i nordiska gudasagan en galt, som varje dag slaktas till mat åt einherjarna i Valhall, men varje morgon åter är vid liv. Särnai’t, en blott i Särna i Dalarna förekommande art av syenit, innehållande bland annat det sällsynta mineralet cancrinit, därför även kallad cancrinitsyenit. Särö, badort på en ö i Kattegatt, s. 0111 Göteborg. Säsong’, årstid, termin; den tid, dä sällskapslivet står i sitt flor. Säter, stad vid Säterån, ett tillflöde till Dalälven, ö. Dalarna. 2,100 inv. Bomullsfabrik. Säters dal, berömd för sin naturskönhet, är en i de mäktiga jordlagren nedskuren, ravinartad, starkt förgrenad dalgång, i vilken Säterån slingrar sig fram. Sätesbjudning, se Förlossning. Sätra, hälsobrunn sv. om Sala, ö. Västmanland. Sättmaskiner avse att ersätta den tidsödande handsättningen av lösa typer. — I radgjutningsmaskinerna sammansättas en rad matriser, motsvarande bokstäverna till en tryckrad, därigenom, att sättaren trycker, på tangenterna till en skrivmaskinsliknande klaviatur. När matrisraden blivit färdig-satt, spärras automatiskt avstånden mellan de mot varje ord svarande matrisgrupperna, så att raden får den önskade längden. Därefter gjutes stilmetall mot matrisraden. Den sålunda erhållna typraden blir i ett stycke, och ändringar av enstaka tecken kunna ej vidtagas. Vid rättelser måste därför hela raden omgjutas. De mest använda radgjutningsmaskinerna äro Intertype och Linotype. — I typgjut-ningsmaskinerna el. monotypemaski-nerna gjutes varje typ för §ig, Till