posten 1883—84 ocli var den förste ofrälse statsministern i Sverige. Ti, kem. tecken för en atom titan. Tian-sjan, centralasiatisk bergskedja, som från Pamir sträcker sig 200 mil i ostnordostlig riktning inåt Gobi-öknen och utgör n. gränsen för Ta-rimbäckenet. Högsta topparna nä över 7,000 m. Tia’r, grek., lat. tiara, ursprungligen beteckning på en österländsk spetsig mössa, nu benämning på påvens tredubbla krona. Ti’ber, flod i mellersta Italien. Upprinner i Apenninerna, flyter i sydlig riktning och utfaller i Tyrrenska sjön ej långt från Rom. Längd 390 km. Tibe’rias, stad vid Gennesaret (”Ti-berias sjö”), n. Palestina. 10,000 inv. Anlädes av Herodes Antipas omkring år 30 e. Kr. Omnämnes i Johannes-e van gelie t. Tiberi’nus, floden Tibers gud, enligt sägnen en jordisk konung, som omkommit i Tiberns böljor. Tibe’rius, 42 f. Kr.—37 e. Kr., romersk kejsare. T., som tillhörde familjen Claudius i Rom, adopterades av Augustus, som var gift med hans moder. Efter Augustus’ död uppsteg T. på tronen år 14 e. Kr. Han var gift med sin styvsyster Julia. Som kejsare har T. blivit mycket olika bedömd. Han var en utmärkt organisatör, men delvis till följd av sin omgivnings ständiga intriger blev han alltmer misstänksam och människo-fientlig och uppträdde med stor grymhet. Tibe’t, centralasiatiskt högland mellan de från Pamir divergerande bergskedjorna Kuen-lun och Himalaja, mot ö. sträckande sig till de stora kinesiska flodernas källområde. Omkring 2,000,000 kvkm., medelhöjd omkring 5,000 m. ö. h. Jordens största höglandsområde. Karäkorum och Trans-himalajas vecksystem falla inom T. Befolkningen skattas till 3 milj., dels nomader, dels fastboende. Landet hör till de kinesiska biländerna, men såsom dess högsta styresman räknas Dalai-Lama i Lassa, Tibets huvudstad. Klimatet är strängt och torrt. Landet är till stor del öken och saltstäpp med talrika saltsjöar. Invid bergskedjornas bas vattnas det frän de nederbördsrikare, delvis snötäckta bergen. Tibro, municipalsamhälle nära Tidan, ö. Västergötland. 1,200 inv. TicPno, se Tessin. Tick’or (Polyporus), till hattsvampar hörande svampsläkte med sporer i sammanväxta rör. Fårticka (P. ovinus) och en del andra arter äro ätliga. Av F n ö s k t i c k a n (P. to-meutarius) beredes fnöske. Flera arter växa parasitiskt på träd, såsom Tallticka (P. pini), Rotticka (P. annosus) och Björkticka (P. betulinus). I virke växer någon gång M ö g e 1 t i c k a. Tidaholm, stad vid Tidan, ö. Västergötland. 4,550 inv. Stor tändsticksfabrik. (Vulcan). Verkstad för tillverkning av lastautomobiler. Tid an, vattendrag i Västergötland. Upprinner i närheten av gränsen till Småland, flyter i en s-formig bäge över Västgötaslätten, utfaller vid Ma-riestad. Tidemand [-man], A., 1814—-76, norsk målare. T. var mestadels verksam i Dtisseldorf. Den norska folkkaraktären skildrade han i ett flertal allmogebilder (Haugianerna, Brude-färden i Har dan ger, Fanatikerna). Tiden. — 1. Radikal, daglig tidning grundad 1884 av K. P. Arnoldsson, 1885 övertagen av Hj. Branting och nedlagd 1886. — 2. En av det svenska socialdemokratiska arbetarpartiet utgiven tidskrift för socialistisk kritik och politik, grundad 1908. Tidens tegrn (”tidens tecken”), daglig norsk tidning, sedan 1910 utgiven i Oslo. T., som är Norges mest spridda tidning, har anslutit sig till den frisinnade vänstern. Tideräkning. Som enheter vid T. användas dygnet, tiden för ett månvarv, månaden, och tiden för ett solvarv, året. Då emellertid dessa enheter ej äro jämt delbara med varandra, har man konstruerat olika system för att utjämna skillnaden och undvika att exempelvis årets början förflyttar sig med hänsyn till årstiderna och till det verkliga solåret. Ett solår, det s. k. tropiska året, motsvarar den tid, som åtgår för ett omlopp av solen exempelvis från vårdagjämningspunkt till vårdagjämningspunkt. Denna tid är ungefär 365*4 dygn. Tiden mellan två nymånar varierar på grund av ojämnheter i månens rörelse. Den genomsnittliga tiden kallas månmånad. Tolv månmånader utgöra ett s. k. månår el. 354% dygn. Dygnet är den tid, som åtgår för att jorden skall hinna rotera ett varv. Under äldre tider har man i allmänhet använt sig av månaden som enhet och genom inskjutande av en el. flera dagar som ny månad el. som tillägg till de vanliga månaderna sökt motverka den förskjutning av året, vilken annars måste äga rum på grund av att månåret är kortare än solåret. Emellertid voro de äldre systemen ganska ofullkomliga. Något så när tillfredsställande löstes problemet först genom den av Julius Cesar införda s. k. Julianska kalendern. I denna hade månaderna samma längd och ordningsföljd som nu. Året räkna-