el. näshålan. De bli därför ofta säte för inflammationer (jfr Halsfluss). Ibland kunna i T. uppstå kroniska in-flammationshärdar, vilka lätt blossa upp och orsaka besvär. Från T. sprider sig ibland inflammationen genom örontrumpeten ut till öronen. I sådana fall kan det vara skäl, att borttaga den sjukligt förändrade delen av T. Tonskala, en ordnad följd av toner, vilkas svängningstal stå i bestämt förhållande till varandra. Förhållandet mellan svängningstalen kallas intervall el. tonsteg. I den s. k. Dia-toniska skalan el. Durskalan ha tonerna i förhållande till grundtonerna följande namn och intervall: prim sekund ters kvart kvint sext 1 % 5 A / 3 f2 5/a septima oktav 15/s 2 Oktavens svängningstal är alltså dubbelt så stort som primens el. grundtonens, och de mellanliggande tonernas svängningstal stå i jämförelsevis enkelt förhållande till grundtonens. Vilken ton som helst kan naturligtvis tjäna till grundton för en skala. Emellertid har man bestämt sig för att använda som normalton en ton, vars svängningstal på en internationell konferens i Wien 1885 blivit bestämd till 435 svängningar i sekunden. Denna ton kallas ett-strukna a och tecknas a. Den ingår i den s. k. ett-strukna oktaven, vars grundton i sin tur är oktav till ostrukna oktavens grundton. På exempelvis pianot har man därför följande skalor el., som de även kallas, oktaver. Subkontra-oktaven _C JD B F G A H, Ivontra- oktaven C . . . H, Grova oktaven C . . . H, Ostrukna oktaven c . . . h, Ett-strukna oktaven c .J_. h och Två-strukna oktaven “c ... K. Om man i dessa skalor uträknar intervallerna mellan på varandra följande toner, erhållas följande bråktal : P fl P f fl ll P % *% »/i» Vs “/» »/« 1S/jn Intervallerna % och 10/o, som äro varandra ganska lika, kallas hela tonsteg (% stor lielton, 10/o liten lielton). Intervallet 16/is kallas lialvton. För att kunna använda vilken ton som helst som utgångspunkt, som grundton, för en durskala (el. mollskala) har man mellan de toner, som skiljas av hela tonsteg, inskjutit mellantoner. På sä sätt erhålles den kromatiska skalan, som innehåller 13 toner nämligen : c, ciss, d, diss, e, f, fiss, g, giss, a, ais, li, c. Mellantonerna äro på pianot utmärkta med svarta tangenter. Då emellertid mellantonerna och även huvudtonerna, om de äro riktigt placerade, ej ge lika stora intervall skalan igenom, har man i praktiken förskjutit dem något sinsemellan. Så erhålles med utjämnade intervaller en kromatisk skala, vilken ej är fullt riktig men som utan alltför märkbara avvikelser låter använda sig på ovannämnda sätt, d. v. s. så att vilken ton som helst kan tagas till grundton för en skala. Detta stäm-ningssätt kallas liksvävande temperatur och användes numera alltid på instrument med fast stämning. På ett instrument med kromatiska skalor kan man spela ej blott durskalor utan även s. k. molls k a-1 o r. En mollskala skiljer sig från en diatonisk därigenom, att dess ters har intervallet %, s. k. liten ters, i motsats till durskalans s. k. stora ters V-». En sådan tonföljd är exempelvis a h c d e f giss a. Att just tonserier, där tonernas svängningstal äro bestämda på ovan beskrivna sätt, uppfattas såsom välljudande, medan däremot tonserier, där en el. flera toner ha alltför mycket avvikande svängningstal, uppfattas som osköna, disharmoniska, falska, beror naturligtvis på beskaffenheten av vårt hörselcentrum i hjärnan el. pä byggnaden av vårt hörselorgan. Det karakteristiska för en ”riktig” skala är, att tonernas svängningstal stå i enkelt förhållande till varandra. Att vi uppfatta detta som vackert, kan tänkas bero på, att i vårt öra det organ, som uppfattar toner, är sammansatt av strängar (se Hörselorgan). Då nu en sträng har benägenhet att svänga samtidigt för flera toner, vilka stå i sådant enkelt förhållande till varandra (jfr Sträng), är det tänkbart, att så även är förhållandet hos örats strängar. Att vi som övertoner från sträng-