Till vänster tungpipa med metalltunga (F). Till höger labialpipa. Luften, som inkommer i kammaren A, går omväxlande in i pipan och ut genom öppningen vid B. Tungpipor kallas sådana musikinstrument, i vilka ljudet frambringas genom anblåsning av en öppning, 1 vilken finnes en tunga av elastiskt material, vanligen metall. Till T. höra oboe, klarinett, fagott, saxofon samt vissa orgelpipor. Andra orgelpipor och en del andra instrument ha en skarp kant, mot vilken luftströmmen brytes, varigenom ljudet framkallas. Jfr Labialpipor. Tungsläktet (Solea), ett fisksläkte, som hör till familj Pleuronectida*. T. utmärkes av att ryggfenan och anal-fenan äro tydligt skilda från stjärtfenan. Yid våra kuster finnes S j ö-t ungan (S. vulgaris), som når en längd av 50—60 cm. Den är tecknad i grått och brunt med olivgrön anstrykning. Den räknas till de mest välsmakande flundrefiskarna. Tungspat, bariumsulfat [BaSO-i], mindre vanligt mineral i vårt land, användes som råmaterial för framställning av bariumpreparat samt i pulvriserad form som målarfärg (per-manentvitt). Tungsten, se Volfram. Tung-ts.ju, mindre stad (50,000 inv.) i kinesiska provinsen Tsji-li; säte för svensk mission. Tungu’ser, sammanfattande beteckning för en del nomadiserande folkstammar i v. Sibirien. De tillhöra den mongoliska rasen. En del leva av fiske, andra av boskapsskötsel, några få äro åkerbrukande. Religionen är schamanistisk. Deras språk hör till den ural-altaiska språkgruppen. Tungusk’a, övre ocli Nedre, tvenne bifloder från höger till Jenisej, 11. Asien, övre T. utgör avlopp för Baj-ka Isjön. Tungvikt räknas i brottning från över 82.5 kg., vid amatörboxningar från över 79 kg. och vid professionella boxningar från över 79.4 kg. Tunik’, damöverklänning. Tu’nika, under antiken ett romerskt underplagg av vitt ylle. T. som räckte till knäna, bestod av två hopsydda delar, ett bröststycke och ett ryggstycke, och saknade vanligen ärmar. Tu’nis, huvudstad i franska skydds-staten Tunisien, belägen vid en vik av Medelhavet, 170,000 inv. Staden har ett ”franskt kvarter” i modern stil och ett infödingskvarter med bejens palats och ståtliga moskéer. Muhammedanskt universitet. T. är centrum för Tunisiens importhandel. Infödingarna bedriva tillverkning av mattor, schalar, parfymer och olika slags guldsmeds- och läderarbeten m. 111. I närheten av T. ligga ruiner efter den gamla staden Ivartago. Tuni’sien, fransk skyddsstat i* 11. Afrika, begränsad i 11. av Medelhavet, i ö. av Medelhavet (Lilla Syrten) och Tripolis, i s. av Sahara och i v. av Algeriet. Omkring 125,000 kvkm. Av T: s invånare äro 160,000 européer (italienare, fransmän, malteser m. fl.), 1,9 milj. infödingar (berber, araber, morer, judar m. fl.). Huvudstad är Tunis, 170,000 inv. — T:s kuster äro i n. branta och klippiga, i ö. låga och sandiga. Naturliga hamnar finnas vid Tunis och Bizerta. Det inre av landet är genomdraget av skogrika bergskedjor (särskilt korkek), välbevattnat och bördigt. Huvudnäring är åkerbruk. Av odlade sädesslag märkas vete, havre, korn, majs och durra. Vin och sydfrukter odlas och exporteras. Bergsbruket lämnar framför allt fosfat. Betydande fiske av tonfisk och sardiner bedrives vid kusterna. Industrin omfattar företrädesvis oljeberedning, tillverkning av mattor och lerkärl, siden-, ylle- och lädervaror, parfymer m. m. T. styres av en inhemsk furste kallad bej. Han har vid sin sida en fransk generalresident. Jfr kartan över Afrika. — Historia. IT. an-lade fenicierna kolonier. Sedan kom landet under romarna (146 f. Kr.). På 800-1, erövrades T. av araberna, och invånarna, berberna, övergingo till islam. På 1500-1, bildades i T. en sjö- Tidens Lexikon, 82