ningen uppgick år 1925 till 12,428 milj. guldmark import och 8,798 milj. guldmark export. 1 guldmark (numera stabiliserad) = 0,89 kr. — Tyskarna äro till största delen (nära 94) protestanter, i övrigt, särskilt i de s. delarna av landet, romerska katoliker. I de nordligare delarna av T. är befolkningen övervägande av nordisk ras, medan i s. T. mörka raser, framför allt alpinsk och dinarisk ras, utgöra ett kraftigt inslag. Rasbeskaffenheten är dock jämförelsevis ofullständigt känd. Folkbildningen står högt. Den högre undervisningen tillgodoses genom ej mindre än 23 universitet. — T. är en förbundsrepublik på 18 stater: Anlialt, Baden, Bayern, Braunscliweig, Bremen, Hamburg, Hessen-Darmstadt, Lippe, Liibeck, Mecklenburg-Schwerin, Mecklenburg-Strelitz, Oldenburg, Sachsen, Schaumburg-Lippe, Tliiiringen, Waldeck, Wiirttemberg och Preussen, jfr vidare dessa ord. Staterna hava viss självstyrelse. Ärenden, berörande hela förbundsrepubliken (tullpolitik, utrikespolitik, försvarsfrågor etc.) behandlas av en folkvald riksförsamling och ett riksråd, det senare med representanter från staternas regeringar. I spetsen för administrationen står en på 7 år vald rikspresident. — Denne har vid sin sida en ministär, vars främste ledamot kallas rikskansler. — Efter världskriget äro här (f. n. blott 100,000 man) och flotta inskränkta till en obetydlighet. — Huvudstad är Berlin, 3,800,000 inv., övriga större städer äro Hamburg, 1 milj. inv., Köln, Leipzig, Munchen, Dresden och Breslau. II i s t o r i a. T. var ursprungligen bebott av germanska stammar. Dessa kommo så småningom i beröring med romarna, med vilka de förde segslitna strider. Romarna lyckades dock aldrig underkuva dem. Germanerna bidrogo däremot under den stora folkvandringen i hög grad till det romerska rikets fall. Först under Karl den store (742—814) förenades germanerna under en härskare. Efter dennes död sönderföll hans stora rike. Ludvig den tyske (842—76) fick 843 genom fördraget i Verdun på sin lott ett område, som motsvarade det nuvarande T. Landet uppdelades emellertid i en hel mängd län, vilkas re-genter väl voro underordnade den tyske konungen såsom vasaller men i själva verket blevo allt mer självständiga. Regenterna av Karl den stores ätt voro föga framstående, och de lyckades ej befästa konungadömets makt. När denna ätt utslocknat, tillföll kronan den Sachsiska ätten (919— 1024). En medlem av den sachsiska ätten, Otto den store (936—973), blev av påven krönt till kejsare. Så uppstod det Heliga romerska riket av tyska nationen (962 —1806). Kejsardömet innebar läns-överhögliet över Italiens furstar och fria städer. Kejsarnas strävan att befästa sin makt i Italien medförde emellertid under den följande tiden ständiga strider, särskilt med påven, vilken alltmer gjorde anspråk på bestämmanderätt även i världsliga frågor. Efter den sachsiska ättens utslocknande tillföll kejsarkronan den F r a n k i s k a el. s a 1 i s k a ätten (1024—1125). Under dennas tid blevo konflikterna med påvedömet alltmera elakartade. Jfr Investiturstriden. Länsfurstarna i T. blevo samtidigt allt mäktigare, och så småningom förskaffade de sig rättighet att välja kejsare, ehuru man som regel vid valen höll sig till den ätt, som den förutgående kejsaren tillhörde. 1138 valdes till kejsare Konrad III (1138—52), hertig av Franken, och med honom uppsteg den Hohenstaufenska ätten på tronen (1138—1254). Efter denna ätts utslocknande valdes ej någon verklig innehavare av tronen, och under denna tid (1254—73) steg oredan och förvirringen i T. i hög grad. Slutligen valdes 1273 greve Rudolf av Habsburg (1273—91) till kejsare. Denne blev stamfader för den Ha bsburgska ätten. Under den följande tiden förlorade påvedömet så småningom i inflytande. Genom reformationen kom en stor del av folket i öppen konflikt med katolska kyrkan. En del länsfurstar ställde sig även på reformationens sida. Kejsaren Karl V (1519—56), som genom arv även härskade över Spanien och dess biländer, ställde sig på kyrkans sida. Protestanterna organiserade sig i det Schmalkaldiska förbundet. Det krig, som följde, slutade olyckligt för kejsaren. Jfr Schmalkaldiska- förbundet. Så småningom utbildade sig en motsättning mellan de nordligare, protestantiska småstaterna och kejsaren, som stöddes av de sydligare furstarna. Detta ledde till Trettioåriga kriget*, vilket blev ödesdigert för T. Landet förhärjades, befolkningen minskades och ett allmänt tillstånd av laglöshet rådde. På 15 och 1600-1, hade kejsaren att utkämpa flera farliga krig med turkarna. Habsburgarnas strävan att skaffa en medlem av ätten spanska kronan invecklade dem i Spanska tron-följ dskriget*. Kejsarna hade sedan gammalt, haft sitt främsta stöd i de österrikiska arvländerna, som de direkt härskade över. Så småningom blev Preussen den förnämsta makten i Nordtyskland och den följande tiden fick framför allt sin prägel av motsättningen mellan Preussen och Österrike. Kejsarens överhöghet över T. var till stor del skenbar. De olika