Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyska riket ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningen uppgick år 1925 till 12,428 milj.
guldmark import och 8,798 milj.
guldmark export. 1 guldmark (numera
stabiliserad) = 0,89 kr. — Tyskarna
äro till största delen (nära 94)
protestanter, i övrigt, särskilt i de s.
delarna av landet, romerska katoliker. I
de nordligare delarna av T. är
befolkningen övervägande av nordisk ras,
medan i s. T. mörka raser, framför
allt alpinsk och dinarisk ras, utgöra
ett kraftigt inslag. Rasbeskaffenheten
är dock jämförelsevis ofullständigt
känd. Folkbildningen står högt. Den
högre undervisningen tillgodoses
genom ej mindre än 23 universitet. — T.
är en förbundsrepublik på 18 stater:
Anlialt, Baden, Bayern, Braunscliweig,
Bremen, Hamburg, Hessen-Darmstadt,
Lippe, Liibeck, Mecklenburg-Schwerin,
Mecklenburg-Strelitz, Oldenburg,
Sachsen, Schaumburg-Lippe, Tliiiringen,
Waldeck, Wiirttemberg och Preussen,
jfr vidare dessa ord. Staterna hava
viss självstyrelse. Ärenden, berörande
hela förbundsrepubliken (tullpolitik,
utrikespolitik, försvarsfrågor etc.)
behandlas av en folkvald riksförsamling
och ett riksråd, det senare med
representanter från staternas regeringar. I
spetsen för administrationen står en
på 7 år vald rikspresident. — Denne
har vid sin sida en ministär, vars
främste ledamot kallas rikskansler. —
Efter världskriget äro här (f. n. blott
100,000 man) och flotta inskränkta till
en obetydlighet. — Huvudstad är
Berlin, 3,800,000 inv., övriga större städer
äro Hamburg, 1 milj. inv., Köln,
Leipzig, Munchen, Dresden och Breslau.
II i s t o r i a. T. var ursprungligen
bebott av germanska stammar. Dessa
kommo så småningom i beröring med
romarna, med vilka de förde segslitna
strider. Romarna lyckades dock
aldrig underkuva dem. Germanerna
bidrogo däremot under den stora
folkvandringen i hög grad till det
romerska rikets fall. Först under Karl
den store (742—814) förenades
germanerna under en härskare. Efter
dennes död sönderföll hans stora rike.
Ludvig den tyske (842—76) fick
843 genom fördraget i Verdun på sin
lott ett område, som motsvarade det
nuvarande T. Landet uppdelades
emellertid i en hel mängd län, vilkas
re-genter väl voro underordnade den
tyske konungen såsom vasaller men i
själva verket blevo allt mer
självständiga. Regenterna av Karl den stores
ätt voro föga framstående, och de
lyckades ej befästa konungadömets makt.
När denna ätt utslocknat, tillföll
kronan den Sachsiska ätten (919—
1024). En medlem av den sachsiska
ätten, Otto den store (936—973),
blev av påven krönt till kejsare. Så
uppstod det Heliga romerska
riket av tyska nationen (962
—1806). Kejsardömet innebar
läns-överhögliet över Italiens furstar och
fria städer. Kejsarnas strävan att
befästa sin makt i Italien medförde
emellertid under den följande tiden
ständiga strider, särskilt med påven,
vilken alltmer gjorde anspråk på
bestämmanderätt även i världsliga
frågor. Efter den sachsiska ättens
utslocknande tillföll kejsarkronan den
F r a n k i s k a el. s a 1 i s k a ätten
(1024—1125). Under dennas tid blevo
konflikterna med påvedömet alltmera
elakartade. Jfr Investiturstriden.
Länsfurstarna i T. blevo samtidigt allt
mäktigare, och så småningom
förskaffade de sig rättighet att välja kejsare,
ehuru man som regel vid valen höll
sig till den ätt, som den
förutgående kejsaren tillhörde. 1138 valdes
till kejsare Konrad III (1138—52),
hertig av Franken, och med honom
uppsteg den Hohenstaufenska
ätten på tronen (1138—1254). Efter
denna ätts utslocknande valdes ej
någon verklig innehavare av tronen, och
under denna tid (1254—73) steg oredan
och förvirringen i T. i hög grad.
Slutligen valdes 1273 greve Rudolf av
Habsburg (1273—91) till kejsare.
Denne blev stamfader för den
Ha bsburgska ätten. Under
den följande tiden förlorade
påvedömet så småningom i inflytande.
Genom reformationen kom en stor del av
folket i öppen konflikt med katolska
kyrkan. En del länsfurstar ställde sig
även på reformationens sida. Kejsaren
Karl V (1519—56), som genom arv
även härskade över Spanien och dess
biländer, ställde sig på kyrkans sida.
Protestanterna organiserade sig i det
Schmalkaldiska förbundet. Det krig,
som följde, slutade olyckligt för
kejsaren. Jfr Schmalkaldiska- förbundet.
Så småningom utbildade sig en
motsättning mellan de nordligare,
protestantiska småstaterna och kejsaren,
som stöddes av de sydligare furstarna.
Detta ledde till Trettioåriga kriget*,
vilket blev ödesdigert för T. Landet
förhärjades, befolkningen minskades
och ett allmänt tillstånd av laglöshet
rådde. På 15 och 1600-1, hade kejsaren
att utkämpa flera farliga krig med
turkarna. Habsburgarnas strävan att
skaffa en medlem av ätten spanska
kronan invecklade dem i Spanska
tron-följ dskriget*. Kejsarna hade sedan
gammalt, haft sitt främsta stöd i de
österrikiska arvländerna, som de
direkt härskade över. Så småningom
blev Preussen den förnämsta makten
i Nordtyskland och den följande tiden
fick framför allt sin prägel av
motsättningen mellan Preussen och
Österrike. Kejsarens överhöghet över T.
var till stor del skenbar. De olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
