WeFdonslam, regenererad brunsten*. Namnet härleder sig från den engelske kemisten W. Weldon, 1832—1885. WeFfer, se Guelfer. Welhaven, J. S. C., 1S07—73, norsk skald. Som diktare tillhör W. romantikerna, hans dikter äro fyllda av vemod och resignation. W: s påverkan av norsk folkdiktning framträder särskilt i hans romanser. W. uppträdde även som en skarp sam-liällssatiriker (sonettsamlingen N o r-g e s d»mring) och gav ofta anledning till häftig polemik. Mellan W. och Wergeland fördes en skarp litterär polemik. Wellesley [oeFsli], A., hertig av Wellington, 1769—1852, engelsk härförare och statsman. Sitt rykte som fältherre grundläde W. på Pyreneiska halvön, där han från 1S08 ledde försvaret mot fransmännen och bland annat vann segrarna vid Yitoria och Toulouse. Efter Napoleons återkomst från Elba kallades W. till överbefälhavare för de allierades arméer och vann jämte den preussiske generalen Blucher den avgörande segern vid Waterloo 1815. 1828—30 var W. ministerpresident och genomförde, trots att han tillhörde torypartiet, 1829 den katolska emancipationslagen. Han föll på sitt motstånd mot en parlaments-reform. Wellington [oeF-], se Wellesley. Wellpapp, ett slags räfflad papp, som användes vid förpackningar. Wells [oeFs], H. G., f. 1866, engelsk författare. W: s tidigaste arbeten äro en del fantastiska äventyrsberättelser och romaner, vilka visa en viss naturvetenskaplig beläsenhet och fantasi. En del av dem ha ett högt konstnärligt värde och höra till det bästa i hans produktion (The s e a lady, The food of the gods). Sedermera skrev W. en del verklighetsskildringar (K i p p s, T o n o-B unga y) samt romaner, som behandla sociala problem i utpräglat radikal anda (The new Macliiavelli, A modern Utopi a m. fl.). Även en del av dessa ha konstnärligt värde, om ock författaren väl mycket skattar åt sin böjelse att agitera och predika. I en del arbeten av senare datum har W. behandlat filosofiska och religiösa problem (Gud, den osynlige konungen, En biskops s j ä 1). I dessa intaga sentimentalt spekulativa åskådningar en bred plats, och de torde höra till de minst värdefulla av hans böcker. W. har dessutom utgivit en Världshistoria, som dock i hög grad präglas av författarens egna sympatier och idéer. Velociped. — 1. De första förebilderna till de nuvarande V. torde härröra från slutet av 1700-t. Dessa V. och deras närmaste efterföljare fram-drevos genom sparkning. Först vid mitten av 1800-t. konstruerades V., som framdrevos utan att den åkande berörde marken med fotterna. Den erforderliga drivkraften åstadkoms genom kringvridning (trampning) av pedaler, som genom vevarmar voro fästa vid framhjulets axel. Dessa V. konstruerades så småningom med mycket stora framhjul och små bakhjul. Uppfinningen av de så kallade säker -lietsmaskinerna, som främst kännetecknas därav, att pedalerna icke äro direkt anbragta på någondera hjulaxeln utan att drivkraften överföres till fram- el., som numera alltid är fallet, bakhjulet genom en anordning med kugghjul och kedjor, skedde på 1880-t. En tid laborerade man härvid på de maskiner, på vilka drivkraften överfördes till bakhjulet, med stora bakhjul och små framhjul. Det dröjde dock ej länge, förrän man kom fram till den nuvarande velocipedtypen med ungefärligen lika stora hjul (något större framhjul än bakhjul). Bland senare förbättringar må nämnas införandet av fritt hjul, en anordning, som möjliggör, att tramp-ningsmekanismen hålles stilla, medan velocipeden rullar framåt. — Även V. avsedda för två bakom varandra placerade ryttare ha konstruerats. Dylika benämnas tandemvelocipeder. Trehjuliga velocipeder ha fått en ej så liten användning för t. ex. varutransporter. — 2. Motordrivna V., motorcyklar, få en med varje år alltmer ökad spridning. Deras antal, som vid slutet av år 1916 i vårt land blott var ungefär 2,800, var vid slutet av år 1925 omkring 23,650. Vclodrom, tävlingsbana för cyklister. Veloiirs [völo’r], fr., sammet. Welfschmerz, ty., ”världssmärta”, världsleda, ett pessimistiskt själstillstånd, orsakat av övertygelsen att lidande och smärta äro oundvikliga. V. var särskilt på modet under 1800-t: s förra hälft. Veläng, fr. velin, beteckning för ett slags fint, vitt, glättat papper. VcmdalskvartsFt, en vit el. blåaktig kvartsbergart, som uppbygger en mängd betydande fjäll från Städjan i Dalarna till Klövsjöf jällen i Jämtland. Namnet har bergarten fått från Vem dalen i Härjedalen, som omgives av sådana kvartsitfjäll. Vem är det, en svensk biografisk handbok, som började utgivas 1912 och vars 7: e årgång utkom 1927. Ven, mindre, till Sverige hörande ö i n. delen av- Öresund, ön har sin största ryktbarhet genom Tycho Brahe* och hans dit förlagda -observatp-rium Uranienborg, numera. i, ruiner.