Piave kunde de åter hålla stånd. Orientarmén vid Saloniki hade föregående år utkämpat en del strider framför allt mot bulgariska trupper. 1017 lyckades de allierade genom skarp påtryckning förmå Grekland att inträda i kriget. Den grekiska armén anslöt sig till orientarmén vid Saloniki. Under krigets sista år 10 IS för-siggingo fredsunderhandlingar mellan centralmakterna och Ilyssland i Brest-Litövsk, vilka ledde till fred den 3 mars på för Ryssland hårda villkor. Detta år sände tyskarna en mindre liärstyrka till Finland för att återställa ordning i landet, och även Ukraina besattes i liknande avsikt. Under tiden skedde det slutliga avgörandet på västfronten. Tyskarna samlade sig till ett anfall i stor stil, som började den 21 mars på frontavsnittet s. om Arras. Engelsmännen fingo mottaga första stöten. Tyskar-ne vun 110 terräng, och läget såg hotande ut för de allierade. Vid krigets början var Joffre de franska härarnas överbefälhavare. I december 101G hade Joffre ersatts av Nivelle för nordliga delen av fronten och Castelnau för s. delen. Sedermera efterträddes Nivelle av Petain 1017 med Focli som generalstabschef. Under trycket av den hotande fara, som tyskarnas angrepp utgjorde förordnades general Foch den 4 april 1018 till överbefälhavare på hela västfronten. Man avsåg att härigenom genomföra en mera enhetlig ledning för operationerna. Det tyska angreppet fortsatte emellertid med våldsam kraft under de följande veckorna. Tyskarna vunno terräng dels s. om Armentiers dels på frontavsnittet mellan Reims och Arras. Genombrottsförsöket misslyckades emellertid. De allierade igångsatte i slutet av juli en motoffensiv, i vilken även amerikanska trupper deltogo. Tyskarna måste återtåga till Siegfriedställningen. De allierades överlägsenhet i material och numerär började göra sig gällande, samtidigt som krigströttheten (jämsides med nöden i hemlandet) alltmer grep omkring sig i den tyska hären. Den 28 september företogo de allierade ett nytt. kraftigt angrepp på n. delen av fronten, som trängdes tillbaka. Även de sydligare armégrupperna måste nu följa efter för att undvika angrepp i flanken. Siegfriedställningen genombröts och måste uppgivas, och även den därefter intagna, ' något västligare I lundi ng-Brunliilde-ställningen måste överges. Den 5 okt. begärde tyskarna hos president Wilson, att han skulle förmedla ett vapenstillestånd. Utsatta för fortsatta angrepp drogo sig tyskarna allt längre tillbaka genom Belgien. Den 11 nov. kl. 12 avslöts va- penstillestånd. Även på Saloniki-fron-ten och italienska fronten hade centralmakterna under senaste tiden lidit svåra motgångar. De tyska kolonierna hade under kriget intagits. Till sjöss ägde den 24 januari 1015 ett mindre slag rum i Nordsjön, ”slaget vid Doggersbank”, mellan en engelsk och en tysk flotta. Den 31 maj .101(5 ägde ett nytt sjöslag rum vid Hornsrev vid Jyllands kust, det s. k. Skagerackslaget. Drabbningen blev oavgjord. För övrigt fördes sjökriget från tysk sida framför allt med undervattensbåtar. Mineringar spelade stor roll. Redan i februari 1015 började tyskarna sänka även neutrala fartyg. Detta föranledde protester frän U. S. A. Den 1 februari 1017 påbörjade Tyskland ett hänsynslöst under-vattensbåtskrig. Fartyg som befunno sig inom stora områden inom Europas v.- och s.-kuster sänktes utan varning. Handelsfartyg sänktes i så stor utsträckning, att läget blev mycket farligt för England, trots det att metoderna att bekämpa U-båtar snabbt utvecklades. U. S. A:s inträde i kriget tillförde emellertid de allierade en betydande förstärkning i tonnaget. Enligt överenskommelse i vapenstilleståndet överlämnades så gott som hela tyska flottan till engelsmännen. Den fördes till örlogshamnen Scapa-Flow, där den dock, innan den överlämnades, sänktes av den tyska besättningen. Bland de tekniska nyheterna under V. märkas stridsvagnar* och giftiga gaser (jfr Gaskrig). Framför allt utvecklades luftvapnet, artilleriet och undervattensbåtarna i tekniskt avseende. Detta gav kriget i viss mån ny karaktär. Den maskinella utrustningen kom att betyda mera för krigföringen än vad den förut gjort. En annan faktor, som i stor utsträckning spelade in. var blockerandet av införseln till centralmakterna. Ententemakterna kunde med hjälp av sina flottor förhindra all direkt införsel. De skaffade sig så småningom även kontroll över införseln till de neutrala länder, som gränsade till Tyskland (framför allt de nordiska länderna). Härigenom kunde de förhindra införsel av varor i mera betydande mängd till centralmakterna över dessa länder. Den knapphet på förnödenheter, som delvis härigenom orsakades hos centralmakterna hade en väsentlig andel i det tyska sammanbrottet. Även under den efter vapenstilleståndet följande tiden fortsatte de allierade blockaden mot Tyskland, en åtgärd, som ansetts onödig och grym med hänsyn till nöden i dessa länder. På en konferens i Paris, påbörjad den 18 januari 1010, överenskommo de segrande makterna om de fredsvillkor,