som Tyskland skulle underteckna. Genom hot 0111 invasion tvangs Tyskland den 28 juni s. å. att underskriva fredstraktaten i Versailles. Med republiken Österrike slöts fred i S:t Germain-en-Laye 10 september 1919. Freden med Ungern undertecknades i Trianon 4 juni 1920. Angående freden med Turkiet se Sévres ocli Lau-sanne. Freden skulle grunda sig pä Wilsons bekanta 14 punkter. I själva verket gjordes dock mycket betydande avvikelser från dessa, vilket man genom lämplig formulering sökte dölja. Tyskland avträdde några mindre områden till Belgien (kretsarna Malmedy och Eli pen). Till Frankrike avträddes Elsass-Lothringen. Saaromrädet ställdes för 15 år under förvaltning av N. F. Därefter skulle folkomröstning angående områdets framtida öde anställas. Till Polen avträddes delar av Västpreussen, Posen och v. delen av Ober-Schlesien. Danzig med område blev självständigt under skydd av N. F. Till Danmark avträddes efter folkomröstning Nord-Sclileswig (n. 0111 Flensburg-viken). De tyska kolonierna övertogos till största delen av England.- Japan erhöll de tyska kolonierna i Stilla havet. Angående de övriga frederna, se respektive länder. Mest svårlöst blev skadeståndsfrågan. Enligt Wilsons punkter skulle Tyskland gottgöra gjord skada. Detta uttalande ville ententemakterna tolka därhän, att Tyskland skulle betala all skada, som tillfogats de allierades civila befolkning, och de sökte även genomdriva, att de direkta krigskostnaderna skulle medräknas. Skadeståndets storlek bestämdes ej i fredstraktaten. E11 särskild skadeståndskom-mission fick i uppdrag att fixera summan. Under förhandlingarna räknade man ett slag med ett skadestånd, uppgående till över 400 milliarder gukl-mark. O111 Tyskland éj i framtiden fullgjorde sina förpliktelser, förbe-höllo sig segrarna rättighet att vidtaga straffåtgärder. På en konferens i Spa, juli 1920, överenskommo de allierade 0111 skade-ståndssummans fördelning (Frankrike 52 c/c, Storbritannien 22 %, Italien 10 9r, Belgien 8 % och övriga makter 8 %). På en konferens i Paris, januari 1921, bestämdes preliminärt Tysklands betalningsskyldighet till 22(5 milliarder guldmark. I april 1921 fixerade skadeståndskommissionen ska-deståndssumman till 132 milliarder guldmark. Tyskland hade hela tiden påpekat, att de föreslagna summorna lågo utanför det möjligas gräns. Även 1111 protesterade Tyskland men tvangs genom höt 0111 straffåtgärder att åtaga sig detta skadestånd. Redan 1921 säg sig tyska regeringen tvungen att be- gära anstånd med betalningen. Tyskr land erhöll också för den närmaste tiden lättare villkor. Under 1922 skulle betalas 1,450 milj. i varor och 720 milj. i växlar. Även detta visade sig överstiga Tysklands förmåga. Poincaré, som vid denna tid ledde Frankrikes politik, sökte nu få England att medverka till ett besättande av Rulirom-rådet för att, genom utnyttjande av detta områdes resurser, erhålla betalning. Då England vägrade att gå med på denna plan, utförde Frankrike tillsammans med Belgien i början av är 1923 ockupationeii av Rulirområdet. Tyskland betraktade detta som ett brott mot fredstraktaten och inställde alla skadeståndsbetalningar samt proklamerade ett passivt motstånd mot ockupationen, gående ut på att försvåra det ekonomiska utnyttjandet av Rulirområdet. Tyskland måste emellertid sedermera uppgiva det passiva motståndet (28 sept. s. å.) och äter-upptaga varuleveranserna. Efter påtryckning Jrån England och U. S. A. nödgades emellertid Poincaré gå med på tillsättandet av två internationella kommissioner. Den ena av dessa leddes av amerikanen Dawes och hade till uppgift att utarbeta en plan för stabilisering av Tysklands finanser. Den andra, som leddes av engelsmannen M’Kenna, fick £ill uppgift att utreda omfattningen av Tysklands utländska kapitalplaceringar. 1924 avgick Poincaré. S. å. avlämnade kommissionerna sina betänkanden. Pä en konferens i London, augusti 1924, antogs en av första kommissionen framlagd plan, den s. k. Dawesplanen. Denna innebar, att Tyskland skulle fä ett utländskt lån på 800 milj. guld-mark. Skadeståndsbetalningarna skulle de båda första åren uppgå till 1,000 och 1,220 milj. guldmark och skulle stiga till 2,500 milj. året 1928—29 samt sedermera eventuellt ökas. Det slutgiltiga beloppet av skadeståndet fixerades emellertid ej. V. är utan jämförelse världshistoriens våldsammaste krig. Centralmakternas stridskrafter utgjorde 1914 omkring 6 milj. man och ententemakter-nas omkring S milj. man. Förlusterna vid fronterna torde för Europas vidkommande under kriget ha uppgått till omkring 10 milj. (under fransk-tyska kriget beräknas de fallna till under 200,000). Den överdödlighet, soiii på grund av krigsför-hållandena träffade hemmabefolkningen, har i runt tal anslagits till 15 milj. (den nativitetsniinskning, som var en indirekt följd av V., liar ansetts medföra en ytterligare folkförlust av 10 milj.). De direkta krigskostnaderna ha mycket ungefärligt beräknats till 150—200 miljarder kronor. Pe in-