2810 Ängfärja—Ängmasltin 2820 Ångmaskin. d slidskåp, P ångcylinder, T kolv. y slid, a ochö ängkanaler, O avloppsrör för ånga, A kolvstång. de ångbåtar, var Samuel Owen. De första propellerångbåtarna byggdes på 1830-t. Praktiskt löstes problemet att driva fartyg med propeller av svensken John Ericsson. Se Bil. Sjöfart II. Ångfärja, se Färja. Ångmaskin. Till varje Å. hör en ångpanna, i vilken vatten upphettas, så att den för maskinens drift erforderliga ångan alstras. Av ångpannor finnas ett flertal olika typer. Den enklaste typen utgöres helt enkelt av ett slutet kärl av järn- el. stålplåt. En modifikation av denna typ är tubpannan, vid vilken den i regel cylindriska ångpannan är genomdragen av ett antal rör, tuber, genom vilka de vid förbränningen alstrade heta gaserna ledas. Detta tubsystem kommer t. ex. till användning på lokomotivångpannor. Av en annan typ äro vat-tenrörspannorna. De kärl, i vilka det för uppvärmningen och förgasningen avsedda vattnet är inneslutet, utgöras i detta fall av rör, cylindrar el. kärl av annan form av relativt små dimensioner, kring vilka de heta förbränningsgaserna stryka. Alla ångpannor måste vara försedda med säkerhetsventiler, som automatiskt reglera, att trycket ej stiger över den gräns, för vilken ångpannan är konstruerad. Vidare måste finnas vattenståndsrör, som möjliggöra avläsning av vattenmängden i pannan, manometer för avläsning av trycket i pannan, matar- anordningar för tillförsel av vatten, ångpådragningsventil och utblåsnings-kran m. m. Slutligen måste en anordning finnas, som möjliggör tillsyn av ångpannan och dess rensning från den s k. pannstenen*, som avsätter sig ur vattnet vid ångbildningen. Den i ångpannan bildade ångan ledes, sedan den numera i flertalet fall överhettats i en särskild överhettare, i regel bestående av ett antal stålrör, in i det s. k. slidskåpet (d), som genom tvä kanaler (a och ö) står i förbindelse med cylinder (P). Den ena av dessa kanaler leder till cylinderns övre, den andra till dess nedre del. I slidskåpet rör sig den s. k. sliden (y), som tjänar till att växelvis öppna och tillsluta mynningarna till de bägge nyss nämnda kanalerna. Då ånga genom en av dessa kanaler inkommer i cylindern försätter den en i cylindern rörlig kolv el. piston i rörelse. Slidens rörelse är så avpassad, att ångtilloppet avstäng-es, innan kolven nått sin ena vändpunkt. Dess rörelse fram till denna åstadkommes genom ångans utvidgning, dess expansion. I moderna maskiner sker ångans expansion ofta ej fullständigt i en cylinder utan successivt i flera cylindrar (dubbel-, trippel-ångmaskiner etc). Ångtillförseln till cylindern regleras automatiskt genom centrifugalregulatorn*. Då ånga in-släppes på ena sidan av kolven och kolven försättes i rörelse, drives den ånga, som finnes på kolvens andra sida, genom ett särskilt rör (O) ut i en s. k. kondensor*. Genom ångans växelvisa insläppande på den ena el. andra sidan försättes kolven i en fram- och återgående rörelse, som genom lämpliga anordningar omvandlas i en roterande rörelse. För detta ändamål leder från kolven en kolvstång (s), som slutar med en tvärarm, vilken löper mellan tvenne skenor, gejderna. Vid tvärarmen är en vevstake fastsatt på sådant sätt, att den ledar. Vev-stakén försätter genom en vevarm maskinens axel i rotation. — Den första förebilden till den nuvarande ångmaskinen kan sägas vara en maskin, som konstruerades av den franske fysikern Papin i slutet på 1600-talet. I början av 1700-t. togs ett stort steg framåt genom den engelska ingenjören Newcomens arbete. Denne konstruerade nämligen maskiner, som funno stor användning bland annat för vattenpumpning ur gruvor. Främst bland alla dem, som böra nämnas i detta sammanhang, $tår dock skotten James Watt, som under 1700-talets senare del införde så många förbättringar i fråga om ångmaskinernas konstruktion, att han ofta brukar betecknas som den verklige uppfinnaren av ångmaskinen.