Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Älvsby ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2835
Äppleblomvivel—Ärftlighetslära
283G
Äppleblomvi’vel (Anthonomus
pomo-rum) är en liten brun skalbagge, som
lägger sina ägg i äpple- och
päron-knoppar. Larverna leva i knoppens
inre, där de förstöra blomanlaget. Ä.
orsakar därför skada på fruktträd.
Äpplevecklaren (Carpocapsa
pomo-nella) är en liten gråspräcklig fjäril.
Larven, Äpple masken, intränger
i päron el. äpplen, där den lever i
kärnhuset. Efter omkring en månad
är den fullvuxen och borrar sig ut
ur frukten, varefter den förpuppar sig
och övervintrar.
Är, se Air.
Ära, se Era.
Ärekränkning straffas, därest Ä. kan
anses innefatta svårare förtal, med
straffarbete i högst 2 år el. fängelse i
högst 6 mån. I lindrigare fall pläga
böter utdömas.
Äreminne, lovprisande minnestal över
någon framstående personlighet. Ä.
förekom särskilt under antiken och
infördes sedermera i Västerlandets
akademier. Då man i Ä. oftast i
alltför hög grad söker överskyla brister
och fel, har på senare tid denna form
av minnestal kommit ur bruk.
Ärenpris (Veronica), ett till familj
Scrophulariacese hörande släkte, som
utmärkes av trattlik blomkrona med
fyrflikigt bräm. Vanligen är den
översta fliken störst och den nedersta
minst. Flera arter finnas i Sverige,
vilka i allmänhet ha blå blommor.
Bland dessa märkes Teärenpris
(V. chamsedrys), som har motsatta,
hjärtlika blad och blommor i klasar.
Bladen.ha använts som ersättning för
te... En del utländska arter odlas som
prydnadsväxter.
Schema över korsning av växter med
röda och vita blommor. Se
uppslagsordet Ärftlighetslära.
Ärftlighetslära. En fast grundval
fick Ä. först genom Mendels
undersökningar på 1860-t. Hans arbeten
blevo emellertid föga
uppmärksammade av samtiden. Först omkring är
1900 började man mera på allvar ägna
sig åt ärftlighetsforskningar. Vära
kunskaper på Ä:s område ha sedan
snabb vidgats, och Ä. intar numera
en viktig plats inom de biologiska ve-
tenskaperna. Mendels grundläggande
upptäckt var, att ärftliga anlag ärvas
oberoende av varandra enligt en av
slumpen betingad mekanism. Varje
individ besitter två sammanhörande
anlag, vilka betinga en (el. flera)
egenskaper. Om man korsar en individ
med dubbla anlag för t. ex. röd färg
(RR) med en individ med anlag för
t. ex. vit färg (rr), kommer
avkomman att få ett anlag från fader och
ett från moder och får därför
sammansättningen Rr. Korsas individer av
denna senare beskaffenhet, d. v. s.
individer inom andra generationen (F1),
med varandra, fås i tredje
generationen (F2) de fyra möjliga
kombinationerna nämligen RR, Rr, rR och rr i
lika stort antal. Anlagen
sammanträffa ju slumpvis. Resultatet blir
alltså, att vi få 1/4, som har dubbla
anlag för rött och alltså liknar den
ena av föräldrarna, som har dubbla
anlag för vitt och liknar den andra
av föräldrarna, samt slutligen %, som
har ett anlag för rött och ett för vitt
och alltså har samma utseende som
individerna i .PVgenerationen. Jfr fig.
Anlagen kunna göra sig ungefär lika
starkt gällande. I så fall intaga
individer av beskaffenheten Rr, vilka
kallas lieterozygoter, till sina egenskaper
en mellanställning mellan föräldrarna.
De bliva i det valda exemplet skära.
Emellertid händer det ofta, att det
ena anlaget i enkel dos gör sig lika
starkt gällande som i dubbel dos.
He-terozygoterna få alltså i sådana fall
samma utseende som individer, vilka
ha det starkare, det s k. dominerande
anlaget i dubbel dos. Det svagare,
vikande anlaget säges vara recessivt.
Individer, vilka ha bägge anlagen av
samma slag, säges vara liomozygoter
för anlaget ifråga t. ex. (RR el. rr).
Genom undersökningar av bastarder
mellan olika raser och deras
avkom-lingar har man kunnat påvisa denna
ärftlighetsgång för en hel mängd
egenskaper. Man har ävenledes kunnat
konstatera, att vissa egenskaper
betingas av fler än två anlag, och
kunnat påvisa en del andra
ärftlighets-typer, vilka dock alla vila på de
principer, som ovan framställts. Man har
kunnat göra sannolikt, att det är
cellkärnan och särskilt kromosomerna i
sädescellen och ägget, vilka äro
bärare av anlaget. Underlaget för de
ärftliga anlagen i könscellerna har
man kallat idioplasma.
En individs ärftliga beskaffenhet
kallas dess genotyp. Två individer
med samma genotyp ha alltså samma
ärftliga beskaffenhet. Det är dock
därför ej säkert, att deras utseende,
det vill säga sammanfattningen av
deras egenskaper, vilken kallas
feno-typ, är lika. Två. gullvivor kunna ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
