2835 Äppleblomvivel—Ärftlighetslära 283G Äppleblomvi’vel (Anthonomus pomo-rum) är en liten brun skalbagge, som lägger sina ägg i äpple- och päron-knoppar. Larverna leva i knoppens inre, där de förstöra blomanlaget. Ä. orsakar därför skada på fruktträd. Äpplevecklaren (Carpocapsa pomo-nella) är en liten gråspräcklig fjäril. Larven, Äpple masken, intränger i päron el. äpplen, där den lever i kärnhuset. Efter omkring en månad är den fullvuxen och borrar sig ut ur frukten, varefter den förpuppar sig och övervintrar. Är, se Air. Ära, se Era. Ärekränkning straffas, därest Ä. kan anses innefatta svårare förtal, med straffarbete i högst 2 år el. fängelse i högst 6 mån. I lindrigare fall pläga böter utdömas. Äreminne, lovprisande minnestal över någon framstående personlighet. Ä. förekom särskilt under antiken och infördes sedermera i Västerlandets akademier. Då man i Ä. oftast i alltför hög grad söker överskyla brister och fel, har på senare tid denna form av minnestal kommit ur bruk. Ärenpris (Veronica), ett till familj Scrophulariacese hörande släkte, som utmärkes av trattlik blomkrona med fyrflikigt bräm. Vanligen är den översta fliken störst och den nedersta minst. Flera arter finnas i Sverige, vilka i allmänhet ha blå blommor. Bland dessa märkes Teärenpris (V. chamsedrys), som har motsatta, hjärtlika blad och blommor i klasar. Bladen.ha använts som ersättning för te... En del utländska arter odlas som prydnadsväxter. Schema över korsning av växter med röda och vita blommor. Se uppslagsordet Ärftlighetslära. Ärftlighetslära. En fast grundval fick Ä. först genom Mendels undersökningar på 1860-t. Hans arbeten blevo emellertid föga uppmärksammade av samtiden. Först omkring är 1900 började man mera på allvar ägna sig åt ärftlighetsforskningar. Vära kunskaper på Ä:s område ha sedan snabb vidgats, och Ä. intar numera en viktig plats inom de biologiska ve- tenskaperna. Mendels grundläggande upptäckt var, att ärftliga anlag ärvas oberoende av varandra enligt en av slumpen betingad mekanism. Varje individ besitter två sammanhörande anlag, vilka betinga en (el. flera) egenskaper. Om man korsar en individ med dubbla anlag för t. ex. röd färg (RR) med en individ med anlag för t. ex. vit färg (rr), kommer avkomman att få ett anlag från fader och ett från moder och får därför sammansättningen Rr. Korsas individer av denna senare beskaffenhet, d. v. s. individer inom andra generationen (F1), med varandra, fås i tredje generationen (F2) de fyra möjliga kombinationerna nämligen RR, Rr, rR och rr i lika stort antal. Anlagen sammanträffa ju slumpvis. Resultatet blir alltså, att vi få 1/4, som har dubbla anlag för rött och alltså liknar den ena av föräldrarna, som har dubbla anlag för vitt och liknar den andra av föräldrarna, samt slutligen %, som har ett anlag för rött och ett för vitt och alltså har samma utseende som individerna i .PVgenerationen. Jfr fig. Anlagen kunna göra sig ungefär lika starkt gällande. I så fall intaga individer av beskaffenheten Rr, vilka kallas lieterozygoter, till sina egenskaper en mellanställning mellan föräldrarna. De bliva i det valda exemplet skära. Emellertid händer det ofta, att det ena anlaget i enkel dos gör sig lika starkt gällande som i dubbel dos. He-terozygoterna få alltså i sådana fall samma utseende som individer, vilka ha det starkare, det s k. dominerande anlaget i dubbel dos. Det svagare, vikande anlaget säges vara recessivt. Individer, vilka ha bägge anlagen av samma slag, säges vara liomozygoter för anlaget ifråga t. ex. (RR el. rr). Genom undersökningar av bastarder mellan olika raser och deras avkom-lingar har man kunnat påvisa denna ärftlighetsgång för en hel mängd egenskaper. Man har ävenledes kunnat konstatera, att vissa egenskaper betingas av fler än två anlag, och kunnat påvisa en del andra ärftlighets-typer, vilka dock alla vila på de principer, som ovan framställts. Man har kunnat göra sannolikt, att det är cellkärnan och särskilt kromosomerna i sädescellen och ägget, vilka äro bärare av anlaget. Underlaget för de ärftliga anlagen i könscellerna har man kallat idioplasma. En individs ärftliga beskaffenhet kallas dess genotyp. Två individer med samma genotyp ha alltså samma ärftliga beskaffenhet. Det är dock därför ej säkert, att deras utseende, det vill säga sammanfattningen av deras egenskaper, vilken kallas feno-typ, är lika. Två. gullvivor kunna ha