Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen. Förnuftig matlagning och hushållning, eller att riktigt välja och tillaga passande födoämnen - III. Om matlagning och kokning i allmänhet - 6. Om kokning af rot- och grönsaker samt om svamp - Potatis - Kål- och rotfrukter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
skorpa omkring och emellan stärkelsen, samt hindrar det
kokande vattnet att tränga in och bringa stärkelsen att
svälla. När man kokar potatis tillsammans med kött och
soppa, lägges potatisen, hvaraf de största gerna skäras
i bitar, i soppan när köttet nästan är färdigkokadt, och
soppan afkyles af den kalla potatisen, så att kokningen
upphör; ägghvitan i potatissaften stelnar derföre icke
strax, och vattnet kan således intränga i den
sönderskurna potatisen, men man ser ändå alltid att de bli fastare
när de kokas på detta sätt, än när de sättas på i kallt
vatten, och att de sällan spricka sönder; följaktligen har
stärkelsen eller potatismjölet icke utvecklat sig så starkt,
som det kan. Men sättes potatisen på i kallt vatten,
tränger detta först in och upplöser ägghvitan så att
vattnet, när det sedan kommer i kokning, obehindradt kan
verka på stärkelsen och förmå den att utvidga sig och
svälla så mycket som möjligt, hvarigenom potatisen blir
både smakligare och lättsmältare.
Detta uppnås ändå fullkomligare om man skalar och
lägger potatisen i vatten, aftonen innan den skall
begagnas, samt kokar den med ånga eller som vanligt; men
härvid förlorar den både socker, dextrin och ägghvita.
Kål och rotfru kter.
Kål och rotfrukter äro goda och närande födoämnen,
men äro af olika näringsvärde, allt efter som tnan
brukar hufvudet eller rötterna deraf. Alla de kålsorter af
hvilka man äter hufvudet, s. k. hufvudkål, äro långt
rikare födoämnen, än de, hvilkas rötter ensamt användas.
Detta gäller synnerligast hvitkålen, eller den vanliga
hufvud kålen, som på många orter har blifvit en verklig
nödvändighetsvara.
I Norge användes kålen blott i friskt tillstånd, men
i Sverige och förnämligast i Tyskland, göres surkål deraf,
ty den kan eljest knappast hålla sig öfver vintern.
Detta sätt att använda kålen är mycket förnuftigt och det
vore önskligt att det mera allmänt användes och
infördes, der det icke nu brukas.
Kålen skäres eller hackas då i fina remsor, nedlägges
i tunnor eller krukor och saltas litet, så att den kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
