Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Är folkskoleläraren förpligtad att bekänna sig till vår kyrkas bekännelse? (G v S)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hafva, det icke är med den heliga skrift, eho de ock helst vara
kunna, alldenstund ingen menniska efterlåtet är att tyda Guds
ord efter eget sinne, och derutinnan skall ingen persons
anseende, höghet eller auktoritet aktadt eller gilladt varda, utan den
heliga skrift allena, som förbemäldt äri>. Så sant allt detta i och
för sig är, så visst låter sig omöjligen tänka, att vår kyrka
skulle vilja dermed upphäfva sin egen beBtämmelse om vissa
bekännelseskrifters förbindande kraft med hänsyn till dem, hvilka
inom henne hafva någon kristendomsundervisning sig anförtrodd.
Ty, oafsedt den uppenbara sjelfmotsägelse, som deri skulle
innehållas, så fråga vi, hvem som i sådant fall skulle afgöra, hvad
som är skriftenligt, hvad åter skriftvidrigt? Åfven mormonerna
mena sig ju stå på skriftens grund; men ingen vill väl g^ så
långt i sitt yrkande på lärofrihet, att han önskar friheten utsträckt
äfven till mormonskt sinnade män att sprida sina läror, under
det att de aflönades af evangeliskt-lutherska kristna för att
undervisa deras barn i föräldrarnes tro. Knappt torde heller någon
med en smula sundt omdöme vilja hafva en dylik frihet för
katoliker, socinianer, baptister och andra främmande bekännare,
ibland hvilka alla tvifvelsutan finnas sådana, som äro
öfver-tygade om bibelenligheten af sin lära. Jag föreställer mig nu,
att motståndarne mot symbolbanden flytta öfver tyngdpunkten
af sin opposition från skrifthänvisningen till en hänvisning på
Guds Andes närvaro i lärarens hjerta. Ingen kan skatta för
högt betydelsen af, att Guds Ande är i sanning der närvarande,
lefver och verkar, så att läraren varder ett villigt redskap i hans
hand. Men jag frågar åter: hvem skall afgöra detta, på det
att icke en dåraktig och förmäten inbillning må sätta sig i
sanningens och lifvets ställe? Man kan härutinnan icke blott
bedraga sig på andra menniskor, utan till och med bedraga sig
sjelf. Ingen annan än Gud kan pröfva hjertan. Derföre duger
det icke heller att i detta afseende hänvisa till åtskilnaden
mellan andliga och oandliga lärare.
Men hvad betydelse har då vår kyrkas ständiga och
kraftiga framhållande af skriften såsom enda normen för både lif
och lära? Kommer detta icke i strid emot hennes bindande af
sina tjenare vid bekännelsen? Nej; ty det betyder blott, att
hon sjelf är så djupt och innerligt öfvertygad om den
väsentliga öfverensstämmelsen mellan sin bekännelse och den heliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
