Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Är folkskoleläraren förpligtad att bekänna sig till vår kyrkas bekännelse? (G v S)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det bekännandet tillika kräfver personlig , så att lä-
raren tror det, som skall af honom med munnen bekännas. Nu
är det visserligen en åtskilnad mellan öfvertygelsetro och
hjer-tats tro, af bvilka endast den senare kan rätteligen så kallas;
bvad vi velat fordra såsom oundgängligt är emellertid blott den
förra, huru högeligen otillfredsställande hon än alltid måste utan
förening med den senare blifva. De utvägar, som pläga angifvas
för att undgå denna fordran, äro begge lika odugliga: att med
tystnad förbigå det af läran, hvarpå man ej sjelf tror, eller att
helt objektivt, d. ä. i och för sig, framställa läroinnehållet, utan
att uttala någon egen öfvertygelse derom. Det förstnämda
sättet att komma ifrån svårigheten innebär tydligen en ren
pligtförgätenhet, enär läraren åtagit sig ej allenast att icke
bibringa lärjungarne något annat, utan äfven att så fullständigt,
som tillfället medgifver, lära dem detta. Dessutom är
lärobyggnaden ett helt, som ingalunda tillåter några stympningar,
utan att det hela lider deraf, kanske helt och hållet derigenom
förändrar karakter. Och hvad den sistnämda utvägen angår,
så tillåta vi oss påstå, att ett sådant förslag röjer en mycket
stor pedagogisk oerfarenhet och brist på insigt i barnens och
öfver hufvud gemene mans natur. Till denna hörer en ganska
fin instinkt, som säger dem, om läraren sjelf är med om hvad
han lärer eller icke; och det kan aldrig fela, att lärarens otro
eller tvifvel skall smitta af sig på lärjungarne, samt sålunda
resultatet af undervisningen i högre eller ringare grad blifva
motsatt det syfte, för hvilket han njuter sitt underhåll,
nämligen de åt honom anförtroddas fostran till myndiga bekännare
af den tro, som är det ifrågavarande samfundets.
Men, frågas det, är det verkligen af så stor vigt, att
samfundet har en bekännelse, som af samtliga dess medlemmar
omfattas? Ja så vigtigt, att hvarje samfunds bestånd är deraf
beroende. Det är icke mindre än ett hugg, som måttas åt
husbondens lif, der tjenaren i fråga annorlunda handlar. Likasom
den enskilda menniskan, för att lefva såsom menniska i
sanning, måste ledas af en bestämd uppfattning af sitt lifs
ändamål, så behöfver jemväl det menskliga samfundslifvet i
alla former, för att kunna bestå såsom verkligt samfundslif,
nödvändigt ega och låta sig bestämmas af en klart fattad
syftemålsförnimmelse, och detta är just hvad bekännelsen har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
