Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Är folkskoleläraren förpligtad att bekänna sig till vår kyrkas bekännelse? (G v S)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Annu ett annat svor har någon gång gifvits på gjord
hem-stälan till sådana lärare, som här talas om, hvarföre de ej frånträda
den tjenst de innehafva, nämligen det, att de anse sig
berättigade att qvarstanna, så länge icke öfverordnade
myndigheten genom ransakning och dom aflägsnar dem derifrån. Det
kan icke annat än till en början förvåna att förnimma ett
dylikt tänkesätt från deras sida, hvilka annars bruka högt klaga
öfver det juridiska elementets allt för stora vigt inom kyrkan
och i stället yrka på ett rent andligt handhafvande af andliga
ting. Men tänker man närmare på saken, så är detta blot,t ett
nytt exempel på rigtigheten af den gamla regeln, att
motsatserna beröra hvarandra, att ensidig subjektivism lätt slår öfver
i en så ytterlig objektivism, att man frånsäger sig allt eget
omdöme. Så hade nog Geijer rätt, då han sade om vår subjektiva
tid, att det går ett drag af katolicism genom verlden. Vi
vilja dessutom påpeka, hurusom detta sätt att tänka och handla
är bygdt på tvenne förutsättningar, hvilka de, som hylla
det-aamma, borde vara måna om att aldrig förgäta: a) att
vederbörande måste sättas i tillfälle att få kännedom om den
ifrågavarande personens afvikelser från den rena evangeliska läran, och
’ b) att intet å hans sida göres, som tjenar till att motverka
sagda myndighets förmåga att beifra detta slags tjcnstefel. Det
förra lärer endast kunna ske på tillförlitligt vis derigenom, att
de inträdda afvikelserna i reljgionsåskådning af läraren sjelf
behörigen anmälas; det senare genom att han i hela sitt
uppförande iakttager all aktning och lydnad för den myndighet, i
hvars hand afgörelsen af honom önskas skola hvila. Men huru
är det med det följdrigtiga handlandet härutinnan? Jag
fruktar, att snarare motsatsen till ett sådant tillvägagående i
verkligheten ofta eger rum, i det att de olutherskt sinnade lärarne
mången gång snarare söka för sina förmän dölja hvad de tro
och lära, än framlägga det inför dem, samt långt ifrån att
bemöda sig om att hos folket och lärjungarne höja
kyrkostyrelsens anseende, göra allt för att förringa, kanske rent af, så vidt
på dem ankommer, undergräfva det. Men då är ju vädjandet
till denna styrelse icke ärligt menadt, likasom hela uppförandet
osammanhängande, för att icke säga något värre.
Resonneman-get i fråga har någon gång och icke olämpligt blifvit så
formu-leradt: »jag är en löftesbrytare och jag fortfar att vara det,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
