Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till sin rätt i de skolor, som upprättades i katolska kyrkans
anda under medeltiden. Tvärtom arbetade man mot dem. I
enlighet med den katolska åskådningen borde man nämligen
genom späkningar af allahanda slag »döda köttet.» Härmed
kunde ej stå tillsammans att genom särskilda öfningar söka
främja kroppskrafternas höjande och stärkande. Detta hade ju
varit att stärka »sinligheten», och derigenom öka de syndiga
lustarna8 makt.
Det var dock endast ett fåtal barn, som kommo i dessa
skolor. Hos det lägre folket, som ännu alltjämt liksom i
hedenhös, till största delen uppfostrades i hemmen, voro fortfarande
kroppsöfningarna mycket omtyckta. De idkades ock flitigt,
hvarom bruket att vid gästabud och folkfester anställa lekar
och täfla i manliga idrotter bär vittne.
Mot den ensidiga uppfostran i kloster- och katedralskolor
utgjorde ock riddarväsendet en protest. De adliga gossarne
behöfde ej länge sitta på skolbänkarne; ty om boklig bildning
bekymrade sig deras fäder föga, så vida sonen ej skulle
uppfostras till andliga ståndet. Det ansågs i allmänhet nog, om
de uppväxande ynglingarne finge lära sig trosbekännelsen,
Fader vår, några formler för bikten samt derjämte några regler
för tornerspelen och några recepter för botande af sjukdomar
hos hästar och hundar. Läsa och skrifva voro presterliga
konster, hvilka äfven den fullkomligaste riddare ej behöfde känna
och hvilka han till och med borde förakta. Ja, stora skalder,
t. ex. Wolfram von Eschenbach, kunde hvarken läsa eller
skrifva. Deremot borde de adliga ynglingarne lära, huru man
med säker hand borrar spjutet i den rasande vildgalten; huru
man bäst fäller till marken den rofgirige vargen och dödar
den ur idet utdrifne, uppretade björnen. Derjämte borde de
lära krigsväsendet, det ridderliga sällskapslifvets bruk, höfviskt
umgängesspråk samt stundom att spela harpa.
Med riddarväsendets förfall blefvo kroppsöfningarna allt
mer försummade. I sammanhang med den opposition, som på
15 och 16-hundratalet reste sig mot den så kallade skolastikens
formväsende, mekanism och pedanteri vid uppfostran, började
kroppsöfningarna åter komma till sin rätt — åtminstone i
teorin. »Det är» — säger Montaigue, — »icke blott en själ, icke
blott en kropp, man uppfostrar, utan en menniska. Af denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
