Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2. Öfningsskolan.
De »fingerade skolöfningar», om hvilka jag i det föregående
har talat, kunde naturligtvis ieke göra till fyllest i och för den
praktiska utbildningen. På sitt sätt gåfvo de ju en föreställning
om enskilda lektioners hållande. Men äfven hvad den saken
vidkommer, måste man erkänna, att det är någonting helt annat
att hålla lektion med klasskamrater eller med en lägre
seminarie-klass än att undervisa barn, och att ens uppgift är vida mera
svårlöst, när det gäller att undervisa en hel klass eller kanske
flera klasser, än när man blott har att göra med ett eller
annat barn. Dessutom var elevernas uppgift vid dessa öfningar
på klassrummet oftast blott att reproducera, hvad läraren förut
hade genomgått. Där lämnades dem således intet tillfälle till
själfständig utveckling. Till följd af allt detta var deras
ställning i mycket onaturlig. Då de skulle undervisa hvarandra,
kände de sig ej rätt väl till mods vid tanken därpå, att deras
fingerade lärjungar omedelbart efter lektionen skulle uppträda
som deras domare. Det var ju för öfrigt icke fullt allvar med
undervisningen, hvilket framför allt måtte hafva varit
besvärande vid kristendomsundervisningen. Ej ens när de fingo
undervisa barn, kunde de finna sin ställning naturlig. Huru skulle
de kunna undervisa med lif och värme, med kraft och
öfver-tygelse? De hade ju blott att bära fram, hvad en annan hade
sagt. Äfven inför barnen måste de känna sig i ett onaturligt
läge, ty barnen tänkte helt visst, att hela öfningen icke var till
för deras skull utan för de undervisande elevernas.
Erfarenheten gaf således tydligt vid handen, att, såsom det heter i en
berättelse, »endast i skolan och med skolbarnen komma de
praktiska öfningarna på sin rätta plats».
Men hvar skulle seminarieeleverna då erhålla sina praktiska
öfningar? I öfningsskolan naturligtvis, torde någon svara. Ja,
när man blef så lycklig, att man fick egen öfningsskola, då var
ett godt steg framåt taget. Men intill dess fick
seminarieföre-ståndaren med sina alumner irra omkring till stiftstadens
folkskolor, där tillfälle kunde beredas för eleverna att öfva sig.
Att dessa skolor i allmänhet icke voro mönstergilla, det kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
