Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och den vördade gamle fick i Amsterdam hos Lorenz de Geer
njuta en lång och lycklig lefnadsafton.
Under de 15 år, som ännu förunnades honom, var han
oaflåtligt verksam, delande sin tid och sina krafter mellan
omsorgen för sin förskingrade hjord, dess andliga och lekamliga
väl, samt de pansofiska studierna. Icke mindre än 27 skrifter
flöto under denna tid ur hans penna. På enträgna
uppmaningar samlade han, ehuru icke utan motvilja, alla sina arbeten,
både gamla och nya, och utgaf dem i 4 stora folioband. Hela
antalet af hans utgifna skrifter skall vara 150. Tryckningen
bekostade Lorenz de Geer.
»Men dagen är dock aldrig så lång, att icke dess afton
skall stunda.» Aningar därom, att lefnadsdagens sol snart skulle
bärgas, begynte inställa sig, och detta gaf den vördnadsvärde
åldringen anledning att säga världen sitt sista farväl. Detta
gjorde han i en gripande och hjärtevinnande skrift, som han
har gifvit följande titel: *Det nödvändiga för människan
att veta i lifvet, i döden och efter döden, hvilket den genom
världens onödiga ting uttröttade och nu efter det enda
nödvändiga sträfvande Johan Amos Comenius i sitt 7 7 :e lefnadsår före-
lägger världen att hetänka». Blott några få ord ur denna skrift
kunna här anföras. Han skrifver:
»Jag tackar min Gud, som har velat, att jag hela mitt lif
igenom skulle vara en man af längtan. Om han än just
därigenom’ låtit mig råka in i många labyrinter, så tillstadde han
dock, att jag åter arbetade mig ut ur de flesta, och när det
icke öfveren8stämde med hans vishet att låta mig komma ut,
ledde han mig och leder mig allt fort med sin hand till
åskådande af den saliga hvilan. Ty längtan efter hvilan, hurudan
hon än må vara i en människas hjärta, är alltid en liten bäck,
som flyter ur källan för allt godt, ur Gud. Skulden är vår, om
vi icke, följande bäcken, komma ända till dess källa eller till
dess utflöde i hafvet, hvarest är fullhet och mättnad af allt
godt. Dock prisar jag Guds godhet, som genom de många
irrgångarna i labyrinten till sist för oss vid sin vishets heliga
ariadnetråd åter till honom, källan och hafvet af allt godt.
Äfven mig har detta vederfarits, och jag fröjdar mig att efter
oräkneliga begär efter bättre ting, hvilkas tal jag icke känner.
Tidskrift för folkundervisningen, år g. 1892. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
