Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ditt och dina döttrars rykte har kommit för mina öron,
och på samma gång jag betygar mitt välbehag öfver dig, beder
jag att få dina döttrar i min trädgård, hvilken i brist på trogna
arbetare håller på att tyna bort. Här sänder jag dig nycklar
till trädgården. När du anser dem mogna, skall du lämna hvar
och en af dem en nyckel och skicka dem åstad. Jag lofvar,
att deras lön skall blifva stor. När de arbetat, så länge jag
vill, skall jag kläda dem i renaste silke och gifva dem en
härlig krona.»
Då den gamla läste dessa ord, vardt hon utom sig af glädje
och utbrast: »Min allernådigste konungI detta är jag icke värd.
Hvad är jag och de mina, att du tänker på oss». Och alla de
unga jublade i hänförelse öfver sin lycka.
Andtligen kom dagen, då arbetet i konungens trädgård
skulle börja. Då kallade modern sina döttrar till sig för att
säga dem farväl, och när de nu voro samlade, yttrade hon bland
annat följande:
»Mina kära barn! aldrig hafven I gjort mig någon sorg, och
jag är viss, att I icke heller hädanefter skolen göra det. Men
ett beder jag, att I skolen lofva mig: kära barn! ansen eder
icke färdiga nu och skickliga till allt. Gån tvärt om ut med
öppen blick, lären af allt och alla, pröfven allt och behållen
det godal då kan det blifva något stort af eder. Tänken på de
hvita kläderna och på kronan, som konungen har lofvat eder!
Hvad I gören, mina barn, men bry ten aldrig någon blomma
i konungens trädgård för eder räkning eller för andra, ty
konungen har räknat dem alla, och han vill icke afstå någon enda.
Sen till, att I icke, medan I beundren de stora och lysande
blommorna, trampen ned de små, ty då ljungar konungens vrede
som blixten. Den tjänare, som gör sig skyldig till någonting
sådant, låter han binda till händer och fotter och låter kasta
honom i det mörkaste af alla fängelsets rum!
Bruken aldrig konstlade medel för att drifva upp de små
eternellerna, ty en dag, då konungen fick höra, att en tjänare
med våld hade öppnat några eternellers knoppar för att påskynda
deras blomning, skall han hafva yttrat: »Honom vore bättre, att
en kvarnsten vore bunden vid hans hals och han sänktes ned
i hafvets djup». Något förskräckligt skall också hafva händt
denne tjänare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
