Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såg det saktmodigt på honom, begynte vifta med svansen,
framräckte tassen och bad, s& godt det kunde, att taggen måtte
utdragas. Ehuru han önskade sig döden, ryggade han till en
början förskräckt tillbaka, men, då lejonet syntes spakt och han
märkte skadan i foten, drog han ut det, som besvärade denna,
och befriade djuret från smärtan. Af glädje öfver att hafva
fått hjälp och liksom för att betala läkarearfvode ansåg lejonet
honom såsom gäst och vän samt lät honom få sin del af de
djur, det dödade. Och det förra åt sin föda rå enligt lejons
sätt, den senare åt den stekt; och de begagnade sig så att säga
af gemensamt bord, hvardera efter sin natur. På detta sätt
lefde nu Androkles hela tre år. Sedermera, då hans hår var
omåttligt långt och han pinades af en häftig klåda, lämnade
han lejonet och anförtrodde sig åt lyckan. Då han nu irrade
omkring, blef han gripen, och, sedan man fått veta, hvilken han
tillhörde, skickades han bunden till Rom till sin husbonde
Denne anklagade slafven för den lidna oförrätten, och han blef
dömd att prisgifvas åt vilddjuren. Men händelsevis hade också
det omtalade afrikanska lejonet blifvit fångadt och insläppt på
skådebanan; och där stod tillika ynglingen såsom den där skulle
gå till döden, han som förr hade bott tillsamman och spisat
tillsamman med lejonet. Och mannen kände icke igen djuret,
men detta igenkände strax mannen, viftade åt honom med svansen,
sänkte hela kroppen och kastade sig för hans fötter. Omsider
igenkände äfven Androkles sin värd och omfamnade honom samt
bemötte honom så, som man mottager en vän, hvilken kommer
tillbaka från en utländsk resa. Men, emedan han blef ansedd
för en trollkarl, släpptes äfven en panter emot honom. Då denna
rusade mot Androkles, afvände lejonet anfallet från den, som en
gång varit dess läkare, kom ihåg deras samlif och sönderref
pantern. Såsom naturligt var, blefvo åskådarne öfvermåttan
förvånade, och den, som gaf föreställningen, kallar Androkles
till sig och gör sig underrättad om allt. Ett larm går genom
mängden, och, sedan folket fått veta sammanhanget, ropar det,
att både mannen och lejonet skulle erhålla friheten.
Det är således klart, att äfven minnet är något, som är
utmärkande för djuren.
Anm. 1. Några få återstående rader af kapitlet hafva
af-seende på en sak, som författaren vill sammanställa med det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
