Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lägges, att det icke är i samma afseende, som Gud säges vara
en och tre (en till väsendet, tre till hypostaserna). — Nu kan
i själfva verket den af herbartianerna påstådda motsägelsen i
jagets begrepp lösas på sistnämnda sätt. Låt vara att i viss
bemärkelse mellan subjekt och objekt finnes en verklig
«å uppstår ändå af dem härvid ingen , enär de till-
läggas jaget från olika synpunkter. — Då den medeltida
botgöraren gisslade sig själf, var han därvid på en gång den
slående och den slagne, subjektet och objektet för gisslandet.
Lika litet som detta påstående innebär någon motsägelse, lika
litet är det en motsägelse att säga, att en varelse förnimmer
sig själf. Det är icke mera motsägelse i jagets eller
själfmed-vetandets begrepp, än i själfplågeriets eller själfföraktets.
Lika skenbar visar sig ock vid närmare granskning den
påstådda oändliga regressen i själf medvetandets begrepp. Om
jaget skulle i tiden få ett innehåll i och genom sitt
själfför-nimmande, hvilket innehåll icke tillhörde jagets ursprungliga
väsen, ja då komme man lika väl i dess begrepp till en
»regressus in infinitum», som om man antoge, att tvenne emot
hvarandra ställda speglar skulle genom att afspegla hvarandra få
bilder på sina vtor. Men nu visar själfmedvetandets faktum,
att jaget icke är en sådan tom spegel, utan är en reell enhet
med ett innehåll, som tillhör dess eviga väsen, och med
afseende på hvilket det före och efter, som herbartianerna vid
regressen antaga, är en orimlighet. Själens eviga väsen innebär
sålunda lika litet en oändlig regress, som en sådan t. ex. kan
sökas i Guds begrepp, då denne säges vara sin egen grund. —
Men möjligen skulle någon till försvar för den herbartska
teorien vilja genmäla, att det här i psykologien ej är frågan om
själens eviga väsen, utan blott om själen, sådan den framträder
i vår erfarenhet och sålunda är till i tiden; frågan gäller: kan
denna i sin empiriska erfarenhet förnimma sig själf? Äfven
från sådan ståndpunkt torde den påstådda ändlösa regressen
kunna lösas. Själen är nämligen faktiskt ej blott och bart
förnimmande, utan ock kännande och viljande; därjämte är det
blott i det abstrakta tänkandet som en skillnad göres mellan
förnimmelsens subjekt och objekt; före detta tänkande går ett
konkret åskådande, där en sådan motsats icke omedelbart är för
handen. Jaget, som förnimmer, med särskiljande af subjekt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
