Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(liksom inom fysiken både luftballongens stigande och stenens
fallande förblifva oförklarade, så länge man såsom
hvardags-uppfattningen anser det förra tarfva förklaring genom en
särskild kraft eller tendens, men det senare själfklart; Newton
först vände om problemet, förklarade hvarför stenen faller och
sedan medelbart genom attraktionen äfven ballongens stigande).
— De nu anförda förhållandena mellan förnimmelserna anse
Herbart och hans efterföljare sig kunna till deras kvantitet
matematiskt beräkna, och deras arbeten i psykologi äro därför
uppfyllda af matematiska formler och kalkyler. — Och i denna
»förnimmelsernas mekanism» vilja de äfven rycka in känslo- och
viljelifvet. När tvenne förnimmelser hämma (helt eller delvis
tränga ut hvarandra) uppstår den särskilda sorts tillstånd, som
kallas känsla af obehag; behaglig känsla däremot då
förnimmelserna understödja hvarandra. Förnimmelsens sträfvan återigen
att öfvervinna de hämmande inflytelserna utgör innehållet i den
själsfunktion, som kallas begär eller vilja.
Nästan hvarje punkt i denna egendomliga teori skulle kunna
göras till föremål för vederläggande kritik; men vi måste här
inskränka oss till att fästa uppmärksamheten vid några
hufvud-punkter.
Först och främst må våra anmärkningar därvid riktas mot
Herbarts sensualistiska intellektualism, d. v. s. däremot
att han fattar förnimmelserna såsom de enda elementära eller
ursprungliga beståndsdelarna i själslifvet och ytterst reducerar
förnimmelserna till endast enkla sensationer. Det underskattande
af vilje- och känslolifvets lika primära och kvalitativt egendomliga
karakter, som det förstnämnda åskådningssättet innebär, är
naturligt för den, som såsom Herbart så långt som möjligt vill
reson-nera bort själfva det aktiva jaget, den individuella personligheten,
och har äfven med andra intressen såsom utgångspunkt gamla
anor inom filosofiens historia, alltifrån Plato i forntiden och
Leibniz i den nyare tiden. Men hvars och ens själferfarenhet
inlägger emot en sådan teori ett bestämdt veto: just i kännandet
och viljandet erfar hvar och en af oss sitt egentliga jag, sin
egen innersta princip, och vi måste därför blifva misstänksamma
gent emot hvarje teori, som vill göra dessa funktioner till endast
något sekundärt och härledt. Det är sant, vi kunna i sin ord-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
