Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke intresserar hennes man. »Åh nej, just icke det», blir svaret,
och åter uppstår tystnad. Dagens och veckans erfarenheter
passera på nytt revy och underkastas kritik. »Om du hade varit
på din vakt», heter det, »om du hade förberedt dig bättre, om
du hade gjort så och så» o. s. v. »Ar du ledsen, Erik? # Hvad
har händt?» frågar hans hustru ännu mera deltagande. Hana
lugnande svar lyder: »Ingenting ovanligt», och nu gör hon icke
flera frågor, ty hon förstår, hvad som är å färde och att det
icke går an att störa ett sådant arbete. Sannerligen, en lärarea
hustru behöfver mycket tålamod och mycken kärlek, icke minst
i sådana stunder som denna.
Efter middagen gör han en liten tur ut i det fria; ty han
förstår naturen, och mången gång, då han för trötthets skull
icke orkade arbeta, inandades han där nytt lif och ny kraft.
Men nu är allt annorlunda: hela naturen talar om huru det varit
i skolan denna dag, denna vecka. Sjön, som ligger där med en
lätt krusad yta, säger: »Åter har du brusat upp i häftighet och
otålighet; se på mig, huru stilla jag är!» Eken, som med sina
rötter omfamnat klippan, säger: »Återigen har du släppt ditt tag.»
»Ack, om jag vore som du!» suckar han. »I dag som i går, i storm
som i lugn håller du dig fast vid klippan.» Då han ser, huru
herden öppnar grinden för sina får och släpper dem in i
beteshagen, tänker han: »Ja, där har jag hemligheten; han undan-
rödjer alla hinder för sina får, jag söker drifva mina öfver all*
hinder.» Fågeln, som på lätta vingar svingar sig mot skyn,,
säger: »Det fattas glädje i skolan; släpp in litet solljus där^
var glad och låt dina små glädjas; du fördystrar de späda
plantornas lif.» Hönan, som lefver för sina kycklingar, samlar dem
med sina locktoner samt värmer och skyddar dem under sina
vingar, säger: »Lefver du så för dina små? Drista de glad t
slå ring omkring dig? Är du som jag färdig att gifva ditt lijf
för dina skyddslingar, om det gäller?» Fältet, som just nu lönar
odlarens möda, frågar: »Hvar äro frukterna af ditt arbete?
Hvar äro dina skördar? En ungdom, som hvarken frågar efter
Guds eller människors bud.» Han ser den klara källan vid vägen,,
huru lefvande hennes åder väller fram, och tänker: »Ja, så ren
och klar skulle sanningen framvälla; men den kan icke annat än
grumlas i ett så orent käril som mitt hjärta.» Så talar hela
naturen om försummelse, fel och brist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
