Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
melankoliska, *d. ä. det svartgalliga temperamentet. (Om gallan
var gul, blef temperamentet häftigt; var den åter svart, blef det
svårmodigt).
Så litet sannolik denna teori med dess rent af löjeväckande
namn: blodtemperament, galltemperament o. s. v., än förefaller
oss, bibehöll den sig dock sekel efter sekel, gick från Grekland I
till Arabien ocli därifrån tillbaka till Europa, bildningens vanliga
väg under medeltiden, lärdes och troddes utan pröfning.
Hippo-krates och Galenos hade sagt det, och det var nog.
Frågan om temperamenten var till en början uteslutande j
ett teoretiskt spörsmål, och redan på detta stadium ägde den
stort intresse. Men så leddes den in på det religiösa lifvets
område, och då blef den rent af brännande. När den sangviniskt
anlagde öfverrumplades af sin känslighet och lättrörlighet,
be-gynte han anklaga sig för bristande kristligt allvar. På samma
sätt gjorde sig äfven kolerikern förebråelser för bristande tåla- i
mod, när han kände, huru det häftiga temperamentet brusade
till inom honom. »Jag är ingen kristen», hörde man honom
säga, »ty då skulle jag vara som den och den», hvarvid han
pekade på melankolikern. Denne åter prisade flegmatikern,
suckade och sade: »Vore det rätt med mig, då skulle jag hafva
en sådan frid som denne». Lika litet var flegmatikern nöjd:
han såg de öfrigas värme och innerlighet samt anklagade sig
själf för andlig ljumhet. Allra mest brännande blef frågan i
de fall, då den ene ville omgestalta den andre efter sin egen
grundtyp, och detta inträffade icke sällan, ja, det inträffar än
i dag och kommer igen i sådana påståenden som detta: »En
kristen skall alltid vara glad» o. d.
Det var med hänsyn härtill och för att komma de svagare
till hjälp, som den skarpsinnige tänkaren skomakaren Jakob
Böhme (j* i Dresden 1624) drog detta spörsmål under allvarsam
ompröfning. Då han emellertid på detta såsom på de många
andra psykologiska och filosofiska ämnen, han undersökte, strängt
tillämpade sin kemiska metod — kemi var hans
älsklingsstudium —, kom han i sak icke utöfver den ståndpunkt, som
Hippokrates och Galenos hade intagit. Äfven Böhme ville
nämligen göra gällande, att temperamenten bero af kroppens
substans, icke af vår vilja. Men när det förhölle sig så, då behöfde
de troende icke oroa sig öfver sitt temperament. Det ena tem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
