Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
beredande åtgärder, men det sistnämnda lades frågan fram
för riksdagen (generalstaterna). Men majoriteten uttalade
sig mot skoltvång, dock med uttalande af nödvändigheten att
vidmakthålla de beslut, som år 1878 blifvit fattade för
främjande af regelbunden skolgång.
Den opposition, som den liberale ministern år 1878 lade
i dagen mot propositionerna om obligatorisk undervisning,
berodde ej på fientlighet mot själfva grundsatsen, att
skolgången bör vara obligatorisk. Tvärt om menade regeringen,
att staten ägde rätt att straffa den familjefar, som icke gifver
sina barn någon undervisning, ty försummandet af denna
faderliga plikt är lika skadligt för staten som för barnet.
Men en betänklighet hejdade den. Regeringen ville nämligen
icke göra någon inskränkning i föräldrarnes frihet att skicka
sina barn i en skola efter deras val, allra minst under en
tid, då oppositionen mot den konfessionslösa skolan var
synnerligen häftig. Verkligheten har visat sitt herravälde öfver
den teoretiska rätten. Rättigheten att föredraga den skola,
som mest öfverensstämmer med egna idéer, synes hafva varit
ett fåfängt ord uti de kommuner, som ej hafva enskilda skolor.
Föräldrar hafva varit tvingade att sända sina barn uti en
konfessionslös skola, ehuru de hafva ansett, att det • enda
rätta är, att skolan är konfessionell. Därjämte fruktade
regeringen, att, om den förfore utan skonsamhet, motståndet
mot den offentliga skolan skulle ökas.
En lag kan medföra obligatorisk undervisning endast i
det fall, att lagen är ett uttryck för folkmedvetandet. Det
är nödvändigt, att i folkmedvetandet det straff, till hvilket
föräldrar, som ej låta undervisa sina barn, dömas, anses som
en rättvis aga för deras försummelse.
Slutligen hade en dylik lag i Holland ej kunnat på den
tiden tillämpas. Ar 1878 voro nämligen skollokalerna ej
tillräckliga och lärarne alltför få.
Under sådana omständigheter föreslog ministern endast
åtgärder för att främja skolbesöken. Dessa åtgärder fingo
kvarstå i 1889 års lag. Men man försökte då att få den
bestämmelsen intagen i lagen, att föräldrar och målsmän
skulle vara förpliktade att låta gifva sina barn
primärundervisning i enlighet med i lag gifna föreskrifter. Den dåvarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
