Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heter att göra hvad i mänsklig makt står för att få skolan
till en bildningsanstalt äfven i detta senare hänseende, ty
alla kunskaper i världen äro intet värda, om ej på samma
gång goda seder och ädla tänkesätt framdanas och en
kristlig karaktär utvecklas. Härvidlag spela lärarens person och
föredöme en utomordentligt viktig roll.
Må hvarje lärare beakta detta!
2. Att T. fullt uppskattade vikten af lärarens
personlighet och satte hans ämbete mycket högt, det ger han ofta vid
handen. »Jag känner», säger han, »för min del intet yrke
viktigare och ädlare än lärarens.––––––––––Läraren måste meren-
dels uppoffra sina gladaste dagar i långsam försakelse för
andra, bekymret möter honom som oftast i hans fattiga
boning, och sällan eller aldrig faller ryktets solsken på hans
förgätna möda. Det fordras ett starkt sinne för att ej tröttna
i förtid vid det evigt enahanda, som den första
undervisningen medför, det fordras ett varmt nit för det goda och
en fast öfvertygelse om vikten af sitt yrke.» (V. 1824.)
»Det är med skolan som med våren: hvad man sår på
en dag växer i hundrade och därutöfver; det växer icke
egentligen en sommar utan ett människolif igenom». (J. 1830.)
»Läraren åsyftar ljusets seger öfver mörkret, det godas seger
öfver det onda, släktets upplysning och förbättring». (V. 1824.)
Särdeles betecknande härutinnan och sköna äro de verser, han
nedskref i slutet på 30-talet, då en lärare tillträdde sin tjänst:
»Fyl} ditt ändamål, ty viktigt är det,
du, som ammar blomman af vårt land.
Mer än mänskolvckan mänskovärdet
anförtros uti din hand.»
Minns, att en gång tidehvarf, som komma,
fordra din förmyndarräkning in,
och att tacksamhetens ros vill blomma
ibland grafvar, helst på din.
Lef uti det goda, du kan bilda,
hvarje ädel lefver helst däri,
stärk det svaga hjärtat, böj det vilda,
lär oss blott att mänskor bli,
att, när döden en gång skall oss flytta
utur tidens seminarium hän,
icke utan frukter, utan nytta
blommat dina unga trän.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
