Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de döfstumma, dessa födda mimiker; mén så synes icke hafva
varit förhållandet, och man känner icke något försök hos dem
att höja den döfstumme genom att bibringa honom bildning.
-Väl omtalar Plinius en döfstum, som gjort betydande framsteg
i målarekonsten; men ehuru detta visar, att i enstaka fall
någon utbildning i ett visst yrke kan hafva egt rum, bevisar
det icke, att denne döfstumme erhållit någon bildning i
egentlig mening. En viss till och med ganska högt uppdrifven
förmåga af yttre framställning kan nämligen förefinnas äfven hos
den obildade. Derpå lemnar, bland andra, den icke
undervisade döfstumme tillräckliga bevis.
Och lika litet som man känner, att något gjorts för de
döf-stummas bildning hos nämda folk, lika litet vet man detta
hafva varit fallet i de länder, der de döfstumma eljest stodo i
högt anseende såsom de der troddes vara väsenden, som voro
föremål för de himmelska makternas särskilda ynnest, hvilken
åsigt man hyste om dem i Egypten och Persien.
Äfven efter kristendomens inträde dröjde det länge, innan
en bättre dag randades för de döfstumma. Så finna vi ännu
400 år efter Kristus forntidens åsigt om deras obildbarhet
upprepad af kyrkofadern Augustinus. Stödjande sig på
Romarbref-vets 10: 14, 17, yttrar han, att den från födseln döfstumme icke
kan komma till tron, då ju tron kommer af predikan, af det.
hörda ordet, som en döfstum aldrig kan uppfatta. — Den
förste, som kom denna fördom om de döfstummas oförmåga af
bildning på skam, är, så vidt man har sig bekant, en erkebiskop
i York vid namn John de Beverley, som lefde 700 år efter
Kristus. Den enkla berättelsen om sättet, hvarpå denne man
kom till en annan uppfattning af dem, är snart omtalad. Det
var en döfstum tiggare, som ofta kom och klappade på
erke-biskopens dörr för att få en allmosa. I sina miner och
åtbörder uttryckte denne döfstumme en så rörande tacksamhet, att
erkebiskopen derigenom kom till den öfvertygelse, att han
dock icke kunde vara en oförnuftig varelse, utan måste vara i
stånd att mottaga bildning. Erkebiskopen tog honom derför
i sitt hus och undervisade honom, särskildt i kristendomen,
och hade äfven den glädjen, att hans döfstumme lärjunge kunde
af rörelsen på hans läppar uppfatta en del ord och tänkespråk.
Detta resultat, så stridande emot den gängse åsigten om de döf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
