Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig allt mer och mer öfverflödig. Båda, undervisning och
uppfostran, kunna ju icke fortfara hela lifvet igenom, utan förr eller
senare måste så väl den undervisning, som meddelas af andra,
vika för sjelfundervisning, som ock den uppfostran, som skötes
af andra, lemna rum för sjelfuppfostran. Men för att kunna på
egen hand sörja för sin fortgående utveckling är det nödigt, att
de andliga krafterna hafva nått en viss sjelfständighet. Då fråga
särskildt är om de intellektuella krafternas utveckling, är det
sålunda af nöden, att undervisningen så anordnas, att en sådan
krafternas sjelfständighet derigenom främjas. Men härtill gifves,
såsom redan är anmärkt, intet säkrare och naturenligare medel,
än att man låter de medfödda krafterna utbildas och tillväxa i
styrka på ett sätt, som motsvarar deras egendomliga
beskaffenhet; ty att emancipera och åt sig sjelf öfverlemna en kraft,
som ännu icke vunnit tillräcklig styrka, det är ej att befria den
och göra den sjelfständig, utan att prisgifva den, som, lemnad
åt sig sjelf, är skydd- och värnlös, åt slumpen och åt de yttre
inflytelser, som för tillfället inverka på den. Men ingen bättre
väg, på hvilken man kan främja de medfödda krafternas
utbildning och tillväxande i styrka, gifves, än att öfva dem på rätt,
d. ä. på ett efter deras egendomliga beskaffenhet afpassadt sätt.
Hvarje »för litet» och »för mycket», liksom hvarje olämplig,
d. ä. naturvidrig användning af en bestämd kraft äfven då, när
naturen kräfver, att en annan tages i anspråk, medför skada,
ja, kan till och med under vissa omständigheter bringa förderf.
Man bör sålunda icke vända sig till varseblifningsförmåga och
minne, alltså icke gifva och meddela, der man bör taga i
anspråk inbillningskraft och förstånd, alltså fordra; och icke heller
fordra, der man bör gifva och meddela. Ty gifver man, der
man bör fordra, tages icke krafternas sjelfverksamhet i anspråk,
och då främjas ej heller deras utveckling till sjelfständighet.
Och om man fordrar, der man bör gifva, nedslår man anden,
som icke kan fullgöra de fordringar, man ställer på honom, eller
man drifver honom att gissa i stället för att tänka.
Vidare bör man, när man gifver och fordrar, så väl vid
gifvandet som fordrande iakttaga rätta måttet, d. ä. i hvarje
enskildt fall gifva eller fordra hvarken för litet eller för mycket.
Gifver man för litet, blir följden den, att kraften, som får för
klen näring, försvagas; gifver man för mycket, förslappas den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
