Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Icke desto mindre uttalar Comenius mången riktig psykologisk
sats. Ett barn af sin tid, skyndar han dock långt före denna.
Hans samtid fattade honom ej. Undervisning och uppfostran
gingo de gamla vägarna, trots de sunda grundsatser angående
dit hörande frågor, som af Comenius och hans föregångare
blifvit uttalade. Visserligen uppträdde ej långt efter honom
den väldige skolorganisatören Hermann Francke. Visserligen
ut-öfvade denne ett stort inflytande på skolväsendet i åtskilliga
stycken: modersmålet fick ett större berättigande gent emot de
klassiska språken; grunden lades till realskolan, intresset för
folkskolan väcktes åter till lif; en början gjordes till särskilda
anstalter för bildande af lärare; skolans mål fattades klarare,
men någon väsentlig förändring i sjelfva förfaringssätten vid
undervisningen föranledde han icke. En sådan åstadkom först
Jean Jacques Rousseau. Hans ryktbara arbete »Emil» eller
»öfver uppfostran» inverkade kraftigt på den pedagogiska
verlden, och äfven utom dess krets faste den uppmärksamhet på
och väckte intresse for frågor, som hörde till undervisning och
uppfostran. »Uppfostran bör vara lämpad efter myndlingens —
barnets, som skall uppfostras — natur» — det är den ledande
tanke, som genomgår hela arbetet. Enligt Rousseaus mening
är naturen det ursprungliga tillstånd, hvari barnet är, då det
först ser dagens ljus. Får det utveckla sig fritt utan något
positivt tillgörande från menniskors sida, blir det godt, men
genom menniskors konst urartar det. Ju mer man håller barnet i
beroende af tingen, desto mer följer man naturens lag vid
uppfostran. Mot dess otillbörliga önskningar sätter man fysiska
hinder eller straff, som äro följder af dess handlande. Det är
ej nödigt att förbjuda det göra något ondt; det är tillräckligt
att hindra det derifrån. Erfarenheten bör träda i lagens ställe.
Man villfar dess önskningar, icke emedan det åstundar något,
utan emedan det behöfver något. Ett barn bör ej veta hvad
det är att lyda, om det sjelft gör något, ej heller hvad det är
att befalla, om någon annan gör något åt det. Likaledes böra
begreppen pligt och skyldighet blifva främmande för det; men
begreppen kraft, nödvändighet, vanmakt, tvång hafva stort
inflytande. — Uppfostran bör sålunda vara rent negativ; dess
hufvudsakliga uppgift är att förhindra, att hålla på afstånd allt
sådant, som kan störa naturens gång.
Tidskrift för folkundervisningen, årg. 1888. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
