Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Enligt Beneke äro föremålen sjelfva undervisningsmedel.
Derigenom sluta vi oss nära till de af sig sjelfva kommande
naturens och lifvets inverkningar, och endast likasom fortsätta
dessa. Ehuru undervisningen sker genom yttre tecken, så är
likväl icke uppfattningen af dessa dess egentliga föremål. Detta
är det, som betecknas genom dem. Det konkreta skall gå fore
det abstrakta; åskådningen före begreppet, icke emedan förståndet
vaknar senare till lif, utan emedan detta är den naturliga
ordningsföljden. Begreppen uppstå ur de enskilda föreställningarna
(åskådningarna); inbillningskraftens föreställningar ur de sinliga
varseblifningarna och känslorna; de kunna icke annars komma
till stånd. De åskådliga föreställningarna äro begreppens enda
möjliga element. Åskådningen måste sålunda gå före
tänkandet.
Waitz uppställer ock den fordran, att undervisningen skall
vara naturenlig. Dermed menar han, att undervisningen skall
i hvarje enskildt fall sluta sig till åskådningen och sedan föra
barnet fram de nödvändiga steg, som dess eget tänkande måste
göra. Naturenlig kan man kalla en sådan undervisning, enär
naturen alltid väljer de kortaste vägarna och alltid vid
bildningen af sina produkter fortskrider med nödvändighet, eller
enär naturlagarna för menniskoandens lif alltid låter allt nytt
växa fram ur åskådningen.
Niemeyer säger med hänsyn till den första undervisningen:
»Naturen lemnar ett omätligt förråd. Man för sina barn så nära
dess skatter, som man kan — icke genom otaliga namn, som
man preglar in i deras minne, utan genom åskådning af dess
produkter, genom sönderdelning, genom jemförelse af deras
minsta kännetecken.» Och vidare: »Man går vid samtalet ut från
föremålen, hvilka omedelbart verka på barnens sinnen pch låter
dem, i det man hänvisar på i fråga varande föremål, angifva
dessas namn. Derpå går man öfver till frånvarande ting, men
som de hafva sett eller på annat sätt förnummit, och öfvar på
en gång deras inbillningskraft och deras språk.»
Schwarz menar, att man vid uppfostran bör utgå från
men-niskans natur, från den menskliga kraftens, det menskliga lifvets
medelpunkt. Härigenom kan man undgå de ensidigheter, som
hittills gjort sig gällande vid uppfostran, och förbinda det,
som hittills varit, skildt. Han vill derföre bygga uppfostran på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
