Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
öra utrustadt barn förmår detta, då just minnet af
Ijüdför-eningarna i hvarje ord gör, att det kan förstå andras tal
och sjelf tala. — Hvarföre skulle det ej varå möjligt att
åstadkomma detsamma eller blott någon mindre del deraf
(ty man behöfver vanligen ej samma färdighet i skrift som
i tal) i fråga om det skrifna språket? Låt barnet få en
öfning för ögat liknande den, det erhållit för örat, och målet:
säkerhet i rättskrifningen, skall varå vunnet. Ett tillräckligt
bevis på rigtigheten häraf hafva vi dessutom inom det i
fråga varande ämnet sjelf. Det är nämligen en bekant sak,
att den döfstumma, som åtnjutit undervisning, sällan, för
att icke säga aldrig, bryter emot rättstafningslärans regler.
Och hvarföre? kanske derföre, att han framför oss andra
förmått att följa gifna regler? Nej, det vore honom till och
med rent af omöjligt att följa en vanlig regel angående
teckningen af det ljud, som han ej kan höra; utan det kommer
sig deraf, att man ifrån början vant honom att lika säkert
med ögat iakttaga det skrifna ordet, som man vant oss att
med örat uppfatta och minnas ljuden och att tala: derföre
att man hos honom är tvungen att taga sin tillflykt till denna
ögats förmåga, som man hos den med alla sinnen utrustade
försummar och låter ligga obegagnad.
Hafva vi sålunda, såsom vi tycka, tydligt nog visat,
att framgången i rättskrifningen hufvudsakligen grundar sig
på en noggrann åskådning, så att ögat ständigt minnes det
skrifna ordet lika väl, som vårt Öra minnes det talade; så
vore det kanske icke ur vägen att äfven något betänka, om
icke genom denna metod särskilda anspråk ställas på
läraren, eller om hon fordrar mera tid — omständigheter, som
sålunda kunde minska vår metods användbarhet. — Hvad
angår anspråken på läraren, så kan det väl ej anses varå
för mycket begärdt af honom, att han skall kunna följa
med sina disciplar på deras vandringar, om vi så få kalla
det, i läseboken och derunder varå deras ledare; ty detta
är det hufvudsakligaste, som af honom fordras. Långt ifrån
att försvåra arbetet för honom, bör således detta
förfaringssätt göra det betydligt lättare. — Såsom svar på frågan,
om denna metod kräfver mera tid, knnna vi uppställa en
genfråga: ligger det i allmänhet i sakens natur, att man
behöfver mera tid för att på ett förnuftigt vis hinna till ett
mål, än på ett oförnuftigt? Hvad gagn hade man då af en
förnuftig plan? Just barnets sjelfverksamhet, som tages i
ett helsosamt anspråk, och den lifaktighet och det intresse,
som härigenom inläggas i undervisningen, utgöra för oss
den saki’aste borgen för, att lärotiden för detta ämne icke behof»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
