Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förekomma. Då nu jaget såsom subjekt eller predikat eller såsom
ett sådant led i subjekt eller predikat, som kommer med i den
objektiva förbindelsen, alltid är tidligt och rumsligt, kan »jag»
aldrig själf vara vare sig subjekt eller predikat eller ens ett sådant
led i dem, som insättes i den objektiva förbindelsen. »Jag» är med
i jagomdömet blott på det sättet, att till medvetandet om den
objektiva förbindelsen hör ett (intuitivt) urskiljande af »mig» i
underlaget, i subjekt eller predikat eller båda, som följer med, utan
att det urskilda själft insättes i den objektiva förbindelsen.
Den föreliggande situationen blir särskildt belyst, om vi
reflektera öfver omöjligheten att fälla ett jagomdöme i denna form:
detta bestämda jag med sina medvetenhetsyttringar är jag, om
nämligen meningen skall vara, att i subjektet »jag» alls icke
förekommer, men i predikatet blott »jag» i egentlig mening utan
hänsyn till det psykofysiska jaget. Äro verkligen vid »detta bestämda
jag» mina egna medvetenhetsyttringar medtänkta, så förekommer
också nödvändigt »jag» däri. Jag är icke mäktig att i
medvetandet om mina egna medvetenhetsyttringar fasthålla dessa, utan
att ett »jag» därvid kommer med. Tvärtom kan predikatet »jag»
för att kunna hänföras på detta bestämda (psykofysiska) jag icke
vara »jag» i egentlig mening utan måste själft vara det psyko-
jaget, i hvilket dock »jag» urskiljes fast utan att insättas
i den objektiva förbindelsen.
17. Annu en invändning bör upptagas rörande
konsekvenserna af den här gifna framställningen af »jags» förhållande till
omdömet. Vi framställde det naturliga medvetandets ställning
med afseende å realiteten af »jag» så, att man alltid måste ponera
den samma. Skälet därtill förlädes däri, att realiteten såsom
sådan redan är ett moment i »jag». Då nu det egna medvetandet
inordnas i »jag», blir äfven dess existens otvifvelaktig. Däremot
blir alltid tillvaron af något för medvetandet yttre, d.* v. s. af den
tidliga och rumsliga verkligheten i det hela eller i dess särskilda
momenter tvifvelaktig, emedan man därmed synes komma utöfver
»jag», till hvilket realiteten hör.1 lluru står nu det tillsammans
med det förhållandet, att »jag» icke kan vara led i ett omdöme?
Här synes det ju vara fråga just om »jag». Härpå svaras, att
saken står så, att af förut angifna skäl blir det jag, som
bestämmes existera, alllid det tidligt och rumsligt htMtämda jajy.»t — det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
