Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Afresa från Huangchow. — I Tangfung. — Jag börjar min inlandsfärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
en annan, som fingo byta sig emellan att sitta upp. Sist kommo
de bärare, som buro sängkläderna, matförrådet och annat, som
behöfdes för resan.
När solen började sjunka, nalkades vi en stad, som hette
Ninshanho. Här ville bärarne öfvernatta. Vi voro dock ej nöjda
därmed. Återigen ägde ett långrandigt resonerande rum.
Slutligen gåfvo dock bärarne med sig, och så bar det af vidare.
Emellertid stannade vi en stund i staden, medan så väl vi själfva
som våra bärare drucko litet the, på kinesiskt vis. Under tiden
träffade vi en yngling, som kom emot oss och hälsade på oss
så vänligt, med leende ansikte. Som liten gosse hade han gått
i vår missions dopskola i Wuchang. Sköld hade ett längre
samtal med honom. Äfven han var på väg till Macheng, där han
tjänade hos en militärmandarin. Han kom ifrån Wuchang, där
han hade uträttat ett ärende åt sin husbonde.
Målet för vår resa denna dag var Kong-fu-tsi-ho. Det är en
liten plats men har ett mycket ryktbart gammalt tempel. Det
berättas, att den store filosofen och religionsstiftaren Konfucius,
det kinesiska folkets störste man, en gång i tiden dragit denna
väg fram på sin skottkärra.
Vi kommo till platsen något före skymningen och togo in
i ett s. k. värdshus. Sköld berättade, att då han och Fredén
första gången, för tio år sedan, färdades samma väg, så bodde de
en natt i samma värdshus. Den förtjänsten ha åtminstone dessa
kinesiska värdshus, att man icke stannar där längre, än man är
absolut nödd och tvungen.
Det skulle vara mig ett nöje, om jag kunde beskrifva dessa
värdshus, så, att mina läsare finge något begrepp om dem, men
det är omöjligt. När Sköld förde mig in, så ryggade jag
tillbaka. Vi skulle väl icke ta in i ett svinhus heller? Men Sköld
tröstade mig med, att detta var ett af de bästa. Många
värdshus äro nog som svinhus, ja somliga sämre, men det här vore
närmast att likna vid ett vagnskjul i Sverige, mente han. Och
det var ju icke att klaga på. En usel tröst. Om han hade sagt:
»Detta är det sämsta, det nästa är mycket bättre», så hade det
väl varit en hugsvalelse. Men nu var detta ett af de bästa.
Golfvet var, såsom i andra kineshus, bara svarta jorden. En eld
brann i ena sidan af rummet. Bränslet var halm eller gräs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
